Olyckligtvis var modern en beskedlig varelse, så Paquette fick inte lära sig något annat än litet sömnad och att göra leksaker, vilket inte hindrade den lilla flickan från att bli mycket lång och förbli mycket fattig. Både mor och dotter bodde nere vid floden i Reims, vid Rue Folle-Peine. Lägg märke till det, ty jag för min del tror, att det var just det, som bringade Paquette olycka. Anno 61, det år då konung Ludvig XI, som Gud måtte bevara, blev krönt, var Paquette så glad och söt, att hon överallt kallades Chantefleurie. Stackars flicka! Hon hade sådana vackra tänder, och hon var så förtjust i att skratta för att få visa dem. Men den flicka, som är förtjust i att skratta, är på vippen att råka illa ut; de vackra tänderna fördärvar ofta de vackra ögonen, och så blev fallet med Chantefleurie. Det hade gått henne och modern illa sedan faderns död; deras leksaker inbringade dem knappast mer än sex denierer i veckan. Nu var den tiden slut, då Gybertaut, hennes far, fått tolv sols för en enda sång. En vinter — det var samma år 61 — då de stackars kvinnorna inte hade en vedpinne i huset och det var mycket kallt, så att Chantefleurie fick en sådan vacker färg, att somliga män kallade henne Paquette (Tusenskönan) och andra Paquerette — understå dig inte att bita i kakan, Eustache! — och det blev hennes olycka! Det såg vi med detsamma en söndag då hon kom till kyrkan med ett guldkors om halsen. Vid fjorton års ålder. Betänk det! Till en början var det unge vicomte de Cormontreuil, som hade ett slott tre kvarts mil utanför Reims! Sedan blev det messire Henri de Triancourt, kungens stallmästare; och sedan gick hon längre ned, Chiart de Beaulion, en underofficer, och sedan ännu lägre, Guery Aubergeon, kungens taffeltäckare och sedan Macé de Frépus, kronprinsens barberare, och sedan Thevenin le Moine, kungens förste kock, och sedan gick hon ur hand i hand, från de yngre till de äldre, tills hon slutligen kom till Guillaume Racine, fiolspelaren, och till Thierry-de-Mer, lykttändaren. Den stackars Chantefleurie, till sist var det slut med guldmynten, och hon fick endast silver. Vad säger ni om det, mina vänner? Vid kröningen samma år 61 bodde hon ihop med en liderlig sälle! Samma år — Mahiette klämde sönder en tår som hade stigit upp i hennes öga.
— Det där var väl ingen ovanlig historia, sade Gervaise. Jag märkte ingenting alls om vare sig zigenare eller barn.
— Tålamod! fortsatte Mahiette. Vad barnet beträffar, så kommer det genast ett. Anno 66 — det blir 16 år den här månaden — födde Paquette en liten flicka till världen! Hon var alldeles överförtjust. Den stackars varelsen hade hela tiden önskat sig ett barn. Hennes mor var död. Paquette hade ingen annan kvar i världen att älska och ingen annan heller som älskade henne. Under de senaste förflutna åren sedan hon kommit på villovägar, hade stackars Chantefleurie varit en olycklig varelse. Hon var ensam och övergiven, alldeles ensam här i världen, man
140
