Första boken
Första kapitlet
DEN STORA SALEN
Det är i dag trehundrafyrtioåtta år, sex månader och nitton dagar sedan parisarna väcktes av dånet från stadens alla klockor, som ringde av alla krafter i stadens tre delar, la Cité, l'Université och la Ville.
Och dock är den 6 januari 1482 inte en dag, vars minne historien bevarat. Det var inte någon tilldragelse av vikt, som tidigt på morgonen satte Paris’ klockor och invånare i rörelse. Det var varken något anfall av picarder eller bourgignoner eller ett relikskrin, som fördes i procession, inte heller något upplopp av studerande eller vår allernådigste herres och konungs intåg eller det trevliga skådespelet av manliga och kvinnliga tjuvar, som skulle ställas inför rättvisan i Paris. Och inte heller väntade man ankomsten av någon ambassad i guldbroderade dräkter och med vajande plymer. Det var knappt två dagar sedan en kavalkad av detta slag, den flamländska som hade i uppdrag att avsluta giftermålet mellan dauphin (kronprinsen) och Marguerite av Flandern, hade hållit sitt intåg i Paris, till stor förtret för kardinalen av Bourbon, som för att vara kungen till lags hade måst visa sig älskvärd mot denna skara tölpaktiga flamländska borgmästare och i sitt Hôtel Bourbon roa dem med ett mycket vackert skådespel och ett lustspel, under det att ett strömmande hällregn genomdränkte de storartade mattorna utanför hans port.
Vad som den 6 januari ”försatte Paris’ hela befolkning i uppståndelse”, som Jean de Troyes säger, var den dubbla högtid, som sedan urminnes tider firats samtidigt, nämligen heliga tre konungars fest och narrarnas fest.
Denna dag skulle det tändas lusteldar på Grèvetorget, en majstång resas vid Braquekapellet och ett mysteriespel uppföras i Justitiepalatset. Detta hade föregående dag under trumpetfanfarer utropats av prevotens män, iförda vackra jackor av violett kamlott med stora vita kors på bröstet.
