Florian Barbedienne visligen hade lagt till messire Robert d'Estoutevilles dom.
Alltså vände man åter på timglaset och lämnade puckelryggen bunden på hjulet, på det att rättvisa måtte bli skipad ända till slutet.
Det är redan nämnt, att Quasimodo var allmänt hatad — av mer än ett giltigt skäl, det är sant. I hela denna folkmassa fanns knappast en enda åskådare, som inte hade eller trodde sig ha anledning att beklaga sig över Notre-Dames elaka puckelrygg. Alla hade glatt sig åt att se honom vid skampålen, och det stränga straff, som han just genomgått, och det ömkliga tillstånd, vari han befann sig efter det, hade så långt ifrån bidragit till att blidka populasen, att det tvärtom gjort dess hat ännu ondskefullare genom att egga det med en tillsats av åtlöje.
Följden blev den, att nu när den offentliga rättvisan blivit tillfredsställd, kom turen till tusentals privata hämndlystnader. Här, liksom i stora salen, var det kvinnorna som framför allt utmärkte sig. De hatade honom alla, somliga till följd av hans elakhet, andra till följd av hans fulhet.
— O, du din fula antikrist! ropade en.
— En sådan förtjusande grimas! skrek en tredje. Den skulle ha gjort honom till narrpåve, om i dag hade varit i går.
— Präktigt! inföll en gammal kvinna. Det här är skampålsgrinet; när får han visa oss sitt galggrin?
— När skall du få din stora klocka över ditt huvud hundra fot ner i jorden, du förbannade klockringare? skrek en.
— Och ändå är det den där djävulen, som ringer till Angelus!
— O, du stendöva rackare! Du enöga! Du puckelrygg! Du vidunder!
— Han har ett ansikte som kan få en kvinna att få missfall bättre än någon läkare eller någon apotekare!
Tusentals andra okvädinsord regnade över honom, förbannelser och skrattsalvor och här och där en sten.
Quasimodo var döv, men han såg bra, och det allmänna raseriet uttrycktes inte mindre kraftigt genom människornas uppsyner än genom deras ord. För övrigt hade stenarna, som träffat honom, givit honom förklaringen på deras skratt.
Till en början uthärdade han alltsammans mycket bra. Men så småningom gav det tålamod, som härdats under tortyrmästarens gissel, vika under alla dessa insektsstyng. Den asturiska tjuren på arenan bryr sig föga om pikadorens anfall, men irriteras av hundarna och banderillerna.
Först såg han sig omkring med hotfull min. Men alldenstund han var bunden till händer och fötter, hade hans blick ingen förmåga att jaga bort de flugor, som stack hans sår. Då ruskade han på sig i sina bojor, och hans ursinniga ansträngningar kom det gamla hjulet att knaka i sina fogar, vilket alltsammans endast bidrog till att fördubbla skrattet och de
154
