allesammans fram till balkongen, under det att Fleur-de-Lys långsamt följde efter, begrundande sin fästmans kallsinnighet, och denne, mycket belåten med denna episod, som avbröt ett tynande och otrevligt samtal, återvände till bortre änden av rummet med minen hos en soldat, som blivit avlöst från sin post. Och dock var det ingen otrevlig tjänstgöring hos den älskliga Fleur-de-Lys, och det hade han inte heller tyckt förr i tiden. Men kaptenen hade så småningom blivit blasé, och utsikten till ett nära förestående giftermål blev honom för var dag allt mer och mer motbjudande. Dessutom hade han ett ombytligt lynne och — måste det omtalas? — med smak för simpla nöjen. Ehuru av mycket ädel börd hade han under sin officerstid lagt sig till med vanor, som hade passat en simpel soldat bättre. Han var förtjust i kroglivet och allt, som hörde ihop med det, och han kände sig aldrig riktigt hemmastadd annat än bland plumpt språk, lättfärdiga skönheter och lätta segrar. Det oaktat hade han i föräldrahemmet fått en viss bildning och uppfostran, men han hade alltför tidigt släppts på egen hand och alltför ung kommit in i garnisonslivet, och ädlingens polityr blev allt mer och mer avnött under soldatens bantlär. Ehuru han tack vare en viss återstod av respekt alltjämt fortsatte att då och då avlägga ett besök hos Fleur-de-Lys, kände han sig alltid dubbelt så bortkommen och förlägen tillsammans med henne; för det första därför att han, som delade sin kärlek mellan så många, hade alltför litet kvar för henne, och för det andra därför att han, då han fann sig omgiven av dessa vackra men stela och pryda damer, befann sig i ständig fruktan för att han, som var van att svära, i ett obevakat ögonblick skulle övergå till krogspråket.
Man kan föreställa sig verkan därav. Men med allt detta fanns det hos honom stora anspråk på elegans, smak i fråga om klädsel och ett ädelt uppträdande.
Nu stod han några minuter under tystnad, vare sig han tänkte eller inte, lutad mot eldstaden, då Fleur-de-Lys plötsligt vände sig om mot honom och tilltalade honom. När allt kom omkring, visade den stackars flickan sig endast kränkt, därför att hennes hjärta var sårat.
— Käre kusin, berättade ni inte för ett par månader sedan för oss om en liten zigenerska, som ni räddade ur ett dussin rövares händer en kväll, då ni anförde nattvakten?
— Jo, jag tror det, kära kusin, sade kaptenen.
— Nåväl, sade hon, då är det kanske samma zigenarflicka, som nu dansar nere på torget. Kom och se om ni känner igen henne, kusin Febus.
En hemlig önskan efter försoning framträdde tydligt i den vänliga inbjudan att komma närmare, som hon gav honom, och i hennes vänliga sätt att tilltala honom vid namn. Kapten Febus de Châteaupers, ty det var han, närmade sig balkongen med dröjande steg.
— Titta, sade Fleur-de-Lys ömt, i det hon lade sin hand på hans arm.
