maste kolonnerna små stånd med glasvaror och annan grannlåt. Omkring de tre bortre kolonnerna står ekbänkar, nötta och polerade av advokaternas rockar och allmänna åklagarnas kåpor. Längs efter salens höga väggar och i vrårna mellan dörrarna, fönstren och kolonnerna står uppradade bildstoder av alla franska konungar ända sedan Pharamond — somliga, de dådlösa, med hängande armar och sänkt blick, andra åter, de dådlystna och krigiska, med huvud och händer höjda mot himlen. Längre bort bländas våra ögon av de mångfärgade fönsterrutorna i spetsbågsfönstren; vid salens breda utgångar prunkar de dyrbara, med vackra skulpturer prydda dörrarna, och allt detta, valv, väggar, dörrposter, gesimser, dörrar, bildstoder, uppifrån och ända ned i en strålande belysning av blått och guld, som, något fördunklat vid denna tidpunkt, försvunnit nästan helt och hållet under damm och spindelväv. nådens år 1559, då Du Breul ännu beundrade det av tradition.
Må man nu föreställa sig denna väldiga, avlånga sal, upplyst av en januaridags bleka dager, inkräktad av en brokig och larmande folkmassa, som böljar fram utefter väggarna och kring de sju kolonnerna, och man har redan fått en otydlig föreställning om helhetsintrycket av denna tavla, vars mest framträdande detaljer vi nu skall försöka skildra mer ingående.
Säkert är, att om Ravaillac inte hade lönnmördat Henrik IV, så hade det inte funnits några handlingar från den Ravaillacska rättegången förvarade i Justitiepalatsets arkiv; inga medbrottslingar, i vilkas intresse det låg att låta dessa handlingar försvinna, och följaktligen inte heller några mordbrännare, i brist på bättre medel nödsakade att bränna upp arkivet för att bränna upp handlingarna och att bränna upp Justitiepalatset för att bränna upp arkivet; och då hade det följaktligen inte heller förekommit någon mordbrand år 1618. Det gamla palatset hade alltjämt stått kvar med sin stora sal, och jag hade kunnat säga till läsaren: ”Gå och se på det”, och vi hade båda sluppit, jag att göra, han att läsa denna beskrivning, sådan den nu är. Vilket bevisar den nya sanningen, att stora händelser har oberäkneliga följder.
De båda ändpunkterna av denna väldiga sal upptogs, den ena av det berömda marmorbordet, så långt, så stort och så tjockt, att man aldrig, såsom det heter i de gamla skrifterna, sett ett liknande marmorblock här i världen; den andra av kapellet, där Ludvig XI fanns skulpterad, knäböjande framför den heliga jungfrun, och dit han, utan att bekymra sig om att han lämnade två nischer tomma i den långa raden av kungliga bildstoder, låtit flytta dem av Karl den store och Ludvig den helige, två helgon, som han i deras egenskap av franska konungar tillskrev stort inflytande i himlen. Detta kapell, som ännu var nytt, ty det hade byggts knappa sex år tidigare, var uppfört i en sällsynt vacker stil och prytt med underbara skulpturer.
