förgyllda spikar och infattade med skulpturer.
Uppkommen i klocktornet, betraktade Quasimodo en stund med en sorgsen skakning på huvudet sina sex sångerskor, liksom om det gjort honom ont att veta, att någonting främmande kommit in i hans hjärta mellan honom och dem. Men när han satt dem i gång, när han kände denna klockklase röra sig under hans hand, när han såg, ty han hörde det inte, hur de dallrande tonerna steg och föll i denna tonskala, likt fåglar som hoppar från kvist till kvist, då musikens demon hade gripit den stackars döva varelsen, då blev han åter lycklig, han sprang från det ena repet till det andra, upplivade med röst och åtbörder sina sex sångerskor, likt en orkesteranförare som eggar och sporrar levande musikanter.
— Seså, Gabrielle, sade han, sänd ut din klang över torget! Det är helgdag i dag. Thibauld, du får inte vara lat! Vad för slag? Kommer du på efterkälken! Skynda på! Har du blivit rostig, latmask? Så där ja, det är rätt! Fort! Fort! Låt inte kläppen synas. Gör dem alla lika döva, som jag är. Bravo, Thibauld! Det är rätt! Guillaume! Guillaume, du är den största och Pasquier den minsta, och ändå ringer Pasquier bättre än du. Jag kan slå vad om att de, som kan höra, hör honom bättre än dig. Bra gjort, Gabrielle! Hårdare, hårdare! Hej, ni där borta, ni två sparvar, vad har ni för er? Jag ser er inte göra det minsta buller. Vad är meningen med att era kopparnäbbar ser ut, som om de gäspade, när de borde sjunga? Se så, knoga på! Det är Marie Bebådelsedag. Det är vackert solsken i dag, och ringningen måste också vara vacker. Stackars Guillaume, du är ju alldeles andfådd, gamle gosse!
Han var helt och hållet upptagen av att driva på sina klockor.
Plötsligt kom han händelsevis att kasta en blick genom öppningen mellan de höga skifferskärmarna och såg då nere på torget en fantastiskt klädd flicka, som hade stannat och bredde ut på stenläggningen en matta, på vilken en liten get genast lade sig ned, under det att en skara åskådare höll på att samlas. Denna syn gav med ens hans tankar en annan riktning och kom hans entusiasm för musik att svalna. Han stod orörlig med ryggen vänd åt klockorna och såg på danserskan med denna tankfulla, ömma och milda blick, som redan slagit ärkedjäknen med förvåning. Under tiden tystnade de bortglömda klockorna, till stor missräkning för de älskare av klockringning, som stått på Pont-au-Change och hört på och som nu avlägsnade sig, lika shopna som en hund som blivit erbjuden ett ben men i stället fått en sten.
178
