Och han slog häftigt igen boken.
Han strök sig med handen över pannan, liksom för att förjaga den tanke, som förföljde honom. Så tog han upp från bordet en spik och en hammare, på vars skaft fanns målade kabbalistiska tecken.
— Sedan någon tid tillbaka, sade han med ett bittert leende, har jag misslyckats med alla mina experiment. Jag är besatt av en enda idé, som förtär min hjärna som en eldslåga. Jag har inte ens lyckats uppdaga Cassiodori hemlighet med lampan, som brinner utan olja och veke — en sak, som emellertid i sig själv är ganska enkel.
— Åh tusan! mumlade Jehan för sig själv.
— Alltså, fortsatte prästen, är en enda eländig tanke tillräcklig att göra en man svag och dåraktig! O, så Claude Pernelle skulle skratta åt mig, hon som inte ens för ett ögonblick ville avvända Nicolas Flamels tankar från hans stora verk! Huru? Jag håller i min hand Hesekiels magiska hammare, med varje slag av vilken den fruktansvärde rabbinen, där han satt i sin trånga cell, sänkte en av sina fiender, som han dömt, om denne också befann sig på tvåtusen mils avstånd, djupt ned i jorden, som uppslukade honom. Själve kungen av Frankrike, som en kväll av misstag dunkat på den vise mannens dörr, sjönk ända till knäna ned genom stenläggningen på en av Paris’ gator. Detta hände för trehundra år sedan. Nåväl, jag har här hammaren och spiken, och dock är dessa verktyg inte fruktansvärdare än en hammare i en klensmeds hand. Och dock behöver man bara uppdaga den formel, som Hesekiel uttalade, när han slog hammaren mot spiken.
— En sådan småsak! tänkte Jehan.
— Låt se! Jag vill ändå göra ett försök! fortsatte ärkedjäknen livligt. Om jag lyckas, får jag se en blå låga slå upp ur spikhuvudet. Emen-hetan! Emen-hetan!… Nej, den är det inte. Sigeani! Sigeani! Måtte denna spik öppna graven, för var och en som bär namnet Febus…! Fördömelse… Ännu en gång, beständigt denna samma tanke!
Och han slängde i vredesmod ifrån sig hammaren. Sedan sjönk han så djupt ned i länstolen och över bordet, att Jehan förlorade honom ur sikte bakom stolens höga ryggstöd. I några minuter kunde han inte se något mer av honom än hans konvulsiviskt knutna hand, som vilade på en bok. Plötsligt satte dom Claude sig upp, fattade en passare och ristade med den in i väggen med stora bokstäver det grekiska ordet: Ananke.
— Min bror är en idiot, sade Jehan för sig själv. Det hade varit mycket enklare, om han hade skrivit ”fatum” (öde). Alla människor behärskar inte nödvändigtvis grekiska.
Ärkedjäknen sjönk åter ned i länstolen och stödde huvudet mot båda händerna, likt en sjuk, vars huvud är brännhett.
Studenten iakttog brodern med förvåning. Han, vars hjärta var lätt som luft, han, som inte följde någon annan lag här i världen än naturens
