trettionio livres, elva sols och sex denierer. Det är ungefär en halv gång till så mycket, som den inbringade på bröderna Paclets tid, men det är inte mycket.
— Jag behöver pengar, sade Jehan stoiskt.
— Ni vet ju, att vederbörande bestämt, att de tjuguen husen endast är en förläning under biskopen och att vi inte kan inlösa dem till deras fulla äganderätt annat än genom att betala biskopen två marker silver à sex livres. Men jag har ännu inte lyckats skrapa ihop dessa två marker, och det vet ni.
— Jag vet endast, att jag behöver pengar, upprepade Jehan för tredje gången.
— Och vad behöver ni dem till?
Vid denna fråga lyste en stråle av hopp i Jehans ögon. Han antog åter sin smeksamma och inställsamma ton.
— Hör på mig, min gode broder Claude. Jag kommer inte till er i dåliga avsikter. Jag tänker inte kila till en krog med era pengar eller gå omkring på Paris gator och snobba i fina kläder och med en lakej i hälarna. Nej, min broder, det är fråga om välgörenhet.
— Vad för slags välgörenhet? frågade Claude smått förvånad.
— Två av mina vänner har för avsikt att köpa barnkläder åt en stackars änka på fattighuset. Det är en god gärning. Det kommer att kosta tre floriner, och jag vill lägga min andel.
— Vad heter era två vänner?
— Pierre l'Assommeur och Baptiste Croque-Oison.[1]
— Hm! sade ärkedjäknen. Det där är två namn, som passar lika bra ihop med välgörenhet som en fältslunga på ett altare.
Säkert är, att Jehan valt mycket dåliga namn för sina två vänner. Han insåg det nu, när det var för sent.
— Och dessutom, fortsatte den skarpsinnige Claude, vad är det för slags barnkläder, som kostar tre floriner och därtill åt en änka på fattighuset? Och sedan när har änkorna på fattighuset börjat få barn?
Jehan bröt isen ännu en gång.
— Nåväl, sade han. Ja, jag behöver pengar för att i kväll kunna gå hem till Isabeau la Thierry vid Val-d'Amour.
— Liderliga sälle! utbrast prästen.
— Anagneia, inföll Jehan.
Detta citat, som studenten, kanske av odygd, lånade från väggen, utövade en sällsam verkan på prästen. Han bet sig i läppen, och hans vrede efterträddes av förvirring.
— Ge er i väg härifrån, sade han sedan. Jag väntar besök.
Studenten gjorde ännu ett försök.
- ↑ Peter Knockout och Baptist Gåsknyckare.
186