mycket mer som det tillhör den goda tonen att vid dylika tillfällen låta kvinnan vänta en liten stund. Men ni tycks vara en-hygglig karl, och det tycks vara säkrast, att vi uppskjuter vårt lilla parti tills i morgon. Så nu går jag till mitt möte. Klockan sju är den bestämda tiden, som ni vet.
Febus kliade sig bakom örat.
— Kors för tusan! Det hade jag sånär glömt! Jag har inte ett öre på mig att betala rummet med, och den där gamla häxan vill ha betalt i förskott; hon litar inte på mig…
— Här har ni att betala med.
Febus kände, hur den okändes kalla hand smög ett större mynt i hans egen hand. Han kunde inte låta bli att taga emot myntet och trycka handen.
— Vid Gud! utropade han. Ni är en riktig hedersknyffel!
— Jag gör ett villkor, sade den obekante. Bevisa för mig, att jag haft orätt och att ni talat sanning. Göm mig i en vrå, varifrån jag kan se, huruvida denna kvinna verkligen är den, vars namn ni uttalat.
— Åh, hjärtans gärna! svarade Febus. Vi skall taga den heliga Martas rum. Ni kan se av hjärtans lust i den där lilla skrubben innanför det rummet.
— Kom då! sade skuggan.
— Till er tjänst, sade kaptenen. Jag vet verkligen inte, om ni inte är mäster Diabolus i egen hög person. Men låt oss vara vänner i kväll, så skall jag i morgon betala mina skulder med börsen och värjan.
Nu gick de hastigt vidare, och några minuter senare tillkännagav flodens brus för dem, att de befann sig på Pont Saint-Michel, som den tiden var bebyggd med hus.
— Jag skall först introducera er, sade Febus, och sedan går jag och hämtar damen, som väntar på mig i närheten av Petit-Châtelet.
Hans följeslagare svarade inte. Under hela den tid, de gått sida vid sida, hade han inte yttrat ett enda ord. Febus stannade vid en låg port, och bultade på den. Ett ljussken blev synligt i springorna.
— Vem är det? ropade en tandlös röst.
Kaptenen svarade med några eder, porten öppnades med ens, och de såg framför sig en gammal kvinna och en gammal lampa, som båda darrade. Gumman, som var nästan dubbelvikt, var klädd i trasor, hennes huvud som darrade, var omvirat med en trasa och upplyst av ett par små plirande ögon; hennes händer, ansikte och hals var fulla med rynkor, läpparna var vikta inåt över tandköttet, och omkring munnen hade hon vita morrhår, som förlänade henne utseendet av en katt. Hennes kyffe verkade inte mindre förfallet än hon själv. Väggarna var vitlimmade, takbjälkarna svarta, spiseln fallfärdig, överallt satt spindelvävar, mitt i rummet stod några rangliga stolar och ett dito bord. En smutsig barnunge satt på en askhög, och i bakgrunden syntes en trappa eller, rättare
