Åttonde boken
Första kapitlet
DEN TILL ETT VISSNAT LÖV FÖRVANDLADE ÉCUN
Gringoire och hela Mirakelgården befann sig i ett tillstånd av dödlig ängslan. Sedan en hel månad tillbaka visste man inte vad det blivit av Esmeralda, vilket beredde hertigen av Egypten och hans vänner friborgarna stor sorg, och inte heller vad det blivit av hennes get, vilket fördubblade Gringoires sorg. Flickan hade försvunnit en kväll, och sedan dess hade hon inte låtit höra av sig. Allt letande hade varit fruktlöst. Några friborgare omtalade visserligen för Gringoire, att de samma kväll hade mött henne på Pont Saint-Michel i sällskap med en officer, men denne äkte man à la zigenare var en klentrogen filosof, och för övrigt kände han bättre än någon annan till, att hans hustru var alldeles oskyldig, ty han hade haft tillfälle att lära känna den oövervinneliga kyskhet som var resultatet av amulettens och zigenerskans dygd. Därvidlag åtminstone kände han således ingen ängslan.
Han kunde emellertid inte förklara hennes plötsliga försvinnande, som beredde honom stor sorg. Om det hade varit möjligt, skulle han vid denna tid ha blivit ännu magrare. Till följd därav hade han försummat allt annat, till och med sitt stora vetenskapliga arbete, som han ämnade låta trycka, så fort han fick pengar därtill.
En dag, då han sorgsen i hågen gick förbi Justitiepalatset, lade han märke till att en massa människor samlats vid en av dess portar.
— Vad är det frågan om därinne? frågade han en ung man, som just kom ut.
— Jag vet inte riktigt säkert, min herre, svarade den unge mannen. Det påstås, att de håller på att rannsaka en kvinna för mord på en officer. Alldenstund det lär vara häxeri med i spelet, så har biskopen och konsistoriet blandat sig i saken, och min bror, som är ärkedjäkne av Josas, är naturligtvis med om rannsakningen, liksom alla andra. Jag ville tala vid honom, men jag kunde inte komma fram till honom till följd av trängseln, vilket är ganska förargligt för mig, ty jag behöver pengar.
