— Det är orättvist, sade alla studenterna. Ned med Sankta Genovevas kanslär!
— Hallå, filosofie magistrar! Allesammans riktigt fina i svarta eller röda kåpor!
— De bildar en fin svans åt rektorn.
— Man skulle kunna tro, att det vore en hertig av Venedig, som skall gå och fira sin förmälning med havet.
— Kamrater! Mäster Simon Sanguin, elektor för Picardies nation, som har sin hustru bakom sig i sadeln!
— Spotta upp dig, mäster Simon!
— En sådan tur de har, som får se allt det där! sade med en suck Joannes de Molendino som alltjämt satt uppkrupen bland bladverket på sitt kapitäl.
Under tiden lutade edsvurne universitetsbokhandlaren Andry Musnier sig ned och viskade i örat på hovkörsnären mäster Gilles Lecornu:
— Jag säger er, min herre, att världens undergång står för dörren. Det har aldrig förr setts ett sådant uppträdande hos den studerande ungdomen. Det är århundradets fördömda uppfinningar, som förstör allt. Kanonerna, fältslungorna, krigsmaskinerna och framför allt boktryckarkonsten, denna pest från Tyskland. Inte längre några handskrifter, inte längre några böcker. Boktryckarkonsten dödar bokhandeln! Det är världens undergång, som kommer!
— Det märker jag mycket väl på den stigande efterfrågan på sammetstyger, svarade buntmakaren.
I samma ögonblick slog klockan tolv.
— Åh, utbrast hela folkmassan som med en röst. Studenterna tystnade. Så följde ett skrapande med fötter och ett vändande på huvuden och ett allmänt användande av näsdukar; alla ställde sig till rätta, sträckte på sig, grupperade sig; alla halsar förblev sträckta, alla munnar öppna, alla blickar riktade mot marmorbordet. Där syntes ingenting. Fogdens fyra män stod alltjämt kvar, styva och orörliga som fyra bildstoder. Allas blickar vändes mot estraden, som var reserverad för den flamländska ambassadens räkning. Dörren var alltjämt stängd och estraden tom. Sedan morgonen hade denna folkmassa väntat på tre saker, middagstimman, den flamländska ambassaden, mysteriespelet. Endast middagstimman hade infunnit sig på klockslaget.
Det blev verkligen för mycket.
Man väntade en, två, tre, fem minuter, en kvart. Ingenting hände. Estraden förblev tom, teatern stum. Otåligheten efterträddes av vrede. Vredgade ord började cirkulera — visserligen ännu med sänkta röster. Mysteriespelet! mumlade man dovt. Man började ilskna till. En storm, som än så länge endast mullrade, drog fram över detta människohav. Det var Jehan du Moulin, som framkallade den första gnistan.
18
