i ert förnekande av de brott, för vilka ni är anklagad?
Denna gång förmådde hon endast böja på huvudet, ty rösten svek henne.
— Ni framhärdar således? sade Jacques Charmolue. Till min stor ledsnad måste jag i så fall fullgöra min ämbetsplikt.
— Herr prokurator, sade Pierrat strävt, vad skall vi börja med?
Charmolue funderade ett ögonblick med den tveksamma uppsynen hos en poet, som söker ett rim.
— Med spanska stöveln, sade han till sist.
Det stackars barnet kände sig till den grad övergivet av Gud och människor, att hennes huvud sjönk ned mot bröstet likt ett viljelöst ting, som inte längre har någon styrka inom sig.
Tortyrmästaren och läkaren gick samtidigt fram till henne. De två bödelsknektarna började rumstera bland sina hemska verktyg. Vid klirrandet av dessa förfärliga järn ryckte den stackars flickan till.
— O! viskade hon. O, min Febus!
Sedan försjönk hon åter i sin förra bedövning och tystnad. Denna syn skulle ha sönderslitit varje annat hjärta än domarnas. Man hade kunnat tro sig se en stackars syndfull själ, marterad av Satan i avgrunden glödande ugn.
Emellertid hade Pierrat Torterues medhjälpare med sina grova händer blottat detta förtjusande ben, denna lilla fot, som så ofta slagit åskådarna med häpnad genom sin skönhet och sin grace på Paris gator.
— Det är stor skada, brummade tortyrmästaren, då han lade märke till dessa späda och vackra former.
Om ärkedjäknen hade varit närvarande, skulle han i detta ögonblick säkerligen ha ihågkommit bilden av spindeln och flugan. Genom den dimma, som utbredde sig för hennes ögon, såg den stackars flickan snart, hur spanska stöveln närmade sig henne, såg snart sin fot försvinna in i den förfärliga apparaten. Då gav hennes förfäran henne styrka, hon reste sig upp och utropade:
— Tag av den! Barmhärtighet!
Hon sprang upp från sängen för att kasta sig för kunglige prokuratorns fötter, men hennes fot hölls fast i det tunga, järnbeslagna ekblocket, och hon sjönk ned på tortyrredskapet.
Vid ett tecken från Charmolue lade man åter ned henne på sängen, och två grova händer spände fast kring hennes späda midja den läderrem, som hängde ned från taket.
— För sista gången: erkänner ni att anklagelsen är sann? frågade Charmolue i sin orubbligt välvilliga ton.
— Jag är oskyldig, löd svaret.
— Hur vill ni i så fall förklara alla de besvärande fakta, som framlägges mot er?
218
