Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

en rättegång mot dig skulle överlämna dig i mina händer, att jag i fängelset skulle få dig i mitt våld, att du där inte skulle kunna undgå mig, att du hade ägt mig tillräckligt länge, för att även jag i min tur skulle få äga dig, Då man gör något ont, skall man göra det grundligt.

Så jag angav dig. Det var då, som jag brukade skrämma dig, närhelst jag mötte dig. Den intrig, som jag spann mot dig, den storm, som jag sammandrog över ditt huvud, urladdade sig hos mig i frammumlade hotelser och blixtrande blickar. Jag tvekade emellertid alltjämt. Min plan hade några ohyggliga sidor, som kom mig att rygga tillbaka.

Jag hade måhända avstått från den, den ohyggliga tanken hade måhända vissnat i min hjärna, utan att bära frukt. Jag trodde, att det alltid skulle bero på mig själv, huruvida jag skulle låta rättegången fullföljas eller bli uppskjuten. Men varje ond tanke är obeveklig och måste bli handling, och när jag trodde mig vara allsmäktig, var ödet mäktigare än jag. Ack! Ack! Det är detta öde som gripit dig och kastat in dig i detta förfärliga maskineri, som jag hade satt ihop! Hör på — jag är nästan färdig.

En dag — en annan solskensdag — ser jag framför mig en man, som uttalar ditt namn och skrattar. Hans ögon bär liderlighetens prägel. Fördömelse! Jag följer efter honom. Du känner till resten.

Han tystnade, Den unga flickan kunde endast finna orden:

— O, min Febus!

— Inte detta namn! sade prästen, i det han häftigt grep henne i armen. Uttala inte detta namn! O, eländiga som vi är, är det detta namn som blivit vår olycka, eller, rättare sagt, vi har bragt varandra olycka genom ödets oförklarliga lek! Du lider, inte sant? Du fryser, mörkret gör dig blind, fängelsehålan omsluter dig. Men du har måhända alltjämt ett ljus inom dig, om det också endast är din barnsliga kärlek till den där innehållslöse mannen, som lekte med ditt hjärta! Under det att jag, jag bär fängelset inom mig, vintern inom mig, isen, förtvivlan, jag har mörkret i min själl Känner du till allt, som jag har lidit? Jag var närvarande vid rannsakningen med dig. Jag satt på inkvisitionsbänken. Ja, under en av dessa kapuschonger rasade en förtappad själs kval. Då du blev införd, var jag där; då du blev förhörd, var jag där. Den varghålan! Det var mitt eget brott, det var min egen galge, som jag såg dem långsamt resa över ditt huvud! Vid varje vittnesmål, vid varje anklagelsepunkt, vid varje bevis var jag där. Jag kunde räkna vart och ett av dina steg på lidandets väg. Jag var ävenledes med, då det där vilddjuret… O! Jag hade inte förutsett tortyren! Hör på. Jag följde med dig in i tortyrkammaren, jag såg dig avklädd och halvnaken under tortyrmästarens gemena händer. Medan jag såg på, sargade jag med en dolk bröstet under min kåpa. Vid ett skri, som du utstötte, stötte jag den i kroppen. Vid nästa skri skulle den ha trängt in i mitt hjärta. Se! Jag

229