upptog hon betraktandet av det livlösa föremål, som hon dyrkat i femton år. Såsom vi redan sagt, var denna lilla sko hela hennes värld. Hennes tankar koncentrerade sig kring den och skulle inte lämna den, förrän hon dog. Vilka bittra förbannelser hon hade andats till himmelen, vilken hjärtslitande klagan, vilka böner och snyftningar, visste endast den dystra källarhålan i Tour-Roland! Denna morgon tycktes hennes förtvivlan bryta fram ännu våldsammare än vanligt, och man hörde därutifrån, hur hon jämrade sig med en högljudd och entonig röst, som skar en i hjärtat.
— O, mitt barn! sade hon. Mitt barn, mitt stackars kära lilla barn! Jag skall aldrig mera få återse dig! Det är förbi, allt är förbi! Det förefaller mig, som om det hade hänt i går. Min Gud! Min Gud! Att du kunde taga henne ifrån mig så snart! Det hade varit bättre, om du inte alls hade givit mig henne! Vet du då inte, att barnen är vårt eget kött och blod och att en mor, som förlorat sitt barn, inte längre kan tro på Gud? O, jag eländiga varelse, som skulle gå ut just den dagen! O, Herre! Herre, att du kunde taga henne ifrån mig på detta sätt! Såg du mig då aldrig med henne, när jag värmde henne, salig av fröjd, när hon skrattade åt mig, då jag ammade henne, då jag lät hennes små fötter krypa uppför min barm, upp till mina läppar? O, om du endast hade sett det, min Gud, skulle du haft förbarmande med min glädje, du skulle inte ha tagit ifrån mig det enda, som det återstod mig att älska! Var jag en sådan eländig varelse, o, Herre, att du inte kunde se till mig, innan du dömde mig? Ack! Ack! Det är skon, men foten, var är den? Var är det övriga? Var är barnet? Mitt lilla barn, mitt lilla barn! Vad har de gjort med dig? Herre, giv mig henne tillbaka! I femton år har jag nött mina knän i böner till dig, min Gud! Är det inte tillräckligt? Giv mig henne tillbaka för en enda dag, en enda timme, en enda minut, en enda minut, Herre, och förskjut mig sedan för alltid.
Ack, Herre Gud, jag är endast en eländig synderska, men mitt barn skall åter göra mig from. För hennes skull var jag uppfylld av tro och andakt, och jag såg dig genom hennes småleenden, liksom genom en öppning i himlavalvet. O, låt mig endast ännu en gång, en enda gång, en enda liten gång sätta denna sko på hennes söta, rosiga lilla fot, och jag vill dö, heliga jungfru, välsignande dig! Ah, femton år! Vid det här laget hade hon varit vuxen! O, olyckliga barn! Är det verkligen sant att jag aldrig mer skall återse henne, inte ens i himmelen? Jag skall aldrig komma dit. O, vilken förtvivlan att nödgas säga: Där är hennes sko, och det är allt, jag har kvar av henne!
Den stackars kvinnan hade kastat sig över denna sko, som i så många år hade utgjort hennes tröst och förtvivlan, och hennes bröst sönderslets av snyftningar liksom på den första dagen; denna sorg blir aldrig gammal, ty för en mor, som har förlorat sitt barn är det alltid den första dagen. Sorgdräkten kan nötas ut och bli urblekt, i hjärtat är det lika
232
