med huvudet tillbakakastat, ögonen vidöppna och stela och sjöng med stark röst:
”De ventre inferi clamavi et exaudisti vocem meam.
Et projecisti me in profundum in corde maris, et flumen circumdedit me.”
I det ögonblick då han trädde fram i dagen under den höga portalen, klädd i en vid, silverbroderad kåpa med ett svart kors, var han så blek, att somliga i folkmassan tänkte, att en av marmorbiskoparna, som knäböjde på gravstenarna inne i koret, hade rest sig upp och kommit för att vid gravens tröskel taga emot henne, som skulle dö.
Hon själv, som inte var mindre blek och påminnande om en bildstod, hade knappast observerat, att man satt i hennes hand ett tungt, tänt ljus av gult vax. Hon hade inte hört skrivarens gälla röst, då han läst upp innehållet i den offentliga avbönen. Endast då man hade givit henne tillsägelse att svara amen, hade hon sagt amen.
Hon återkallades inte till medvetande, liv och styrka, förrän hon såg prästen giva hennes vaktare ett tecken att draga sig tillbaka och honom själv närma sig henne. Men nu kände hon, hur blodet strömmade till hennes huvud och hur en gnista av förtrytelse åter tändes i denna redan bedövade och stela själ.
Ärkedjäknen närmade sig henne långsamt,
Till och med i detta ögonblick såg hon, hur han på hennes gestalt kastade en blick, brinnande av svartsjuka och orena begär. Så sade han med hög röst till henne:
— Unga flicka, har ni bett Gud om förlåtelse för era synder och brott?
Så lutade han sig fram mot henne och viskade i hennes öra (åskådarna trodde att han emottog hennes sista bikt):
— Vill du ha mig? Jag kan ännu rädda dig.
Hon såg på honom med fast blick och svarade:
— Vik hädan, avgrundsande, annars anger jag dig.
Han smålog; det var ett hemskt småleende.
— Man kommer inte att tro dig, du kommer endast att lägga en skandal till ett brott. Svara mig fort! Vill du ha mig?
— Vad har du gjort med min Febus? svarade hon.
— Han är död! sade prästen.
I samma ögonblick höjde den eländige ärkedjäknen av en händelse sitt huvud och såg på andra sidan torget, på balkongen till Logis Gondelaurier kaptenen själv stående tätt intill Fleur-de-Lys. Han vacklade, strök sig med handen över ögonen, kastade ännu en blick dit, mumlade en förbannelse, och hans ansikte förvreds hemskt.
— Nåväl, så dö då! sade han mellan tänderna. Ingen skall äga dig.
Så höjde han handen över zigenerskans huvud och utropade med
242
