Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Nionde boken



Första kapitlet
FEBER

Claude Frollo var inte längre i Notre-Damekyrkan, när hans fosterson så plötsligt högg av den ödesdigra knut, varmed den eländige ärkedjäknen hade bundit zigenarflickan och med vilken även han själv blivit fjättrad. Då han återvänt in i sakristian, hade han ryckt av sig mässdräkten och kastat alla plaggen till den häpne kyrkvaktaren, varpå han flytt ut genom klostrets privatingång, skyndat ned till floden och givit en roddare tillsägelse att föra honom över till vänstra Seinestranden. Där hade han begivit sig in bland l'Universités backiga gator, irrat omkring, utan att veta var han befann sig, och för varje steg mött skaror av män och kvinnor som helt glatt skyndade fram mot Point-Saint-Michel i förhoppning att de ”skulle hinna fram i god tid” att se trollpackan hängas. Han var blek och vild, mera blind och mera skrämd än någon nattfågel som mitt på dagen förföljes av en skara barn. Han visste inte var han var, var han befann sig, vad han tänkte på, vad han drömde. Han gick vidare, han sprang, vek på måfå in på en gata, endast jäktad vidare av detta Grèvetorg, detta förfärliga Grèvetorg, som han otydligt visste, att han hade bakom sig.

På så sätt passerade han utefter hela Saint-Genevièveberget och lämnade till sist staden genom Porte Saint-Victor. Han fortsatte sin flykt så länge han, då han vände sig om, kunde se tornen i l'Université och de spridda husen i förstaden, men när slutligen en ås alldeles dolde det förhatliga Paris för honom, när han kunde inbilla sig, att han befann sig hundrade mil ifrån det, långt borta på landet, i en ödemark, stannade han och tyckte sig åter kunna andas.

Nu strömmade ohyggliga tankar över honom. Han blickade in i sin själ och ryste. Han tänkte på den stackars olyckliga flickan, som hade tillintetgjort honom och som han hade tillintetgjort. Han kastade en stel blick över de två slingrande gångstigar, på vilka ödet hade drivit fram deras skilda liv, ända till den punkt, där de mötts och där ödet skoningslöst

247