som om även kyrkan fått liv och rörelse, som om varje massiv pelare blev ett väldigt ben, som stampade i marken med sin breda fot av sten, som om denna väldiga katedral blivit ett slags vidunderlig elefant, som andades och gick med sina pelare som ben, sina två torn som snablar och det väldiga svarta draperiet som sadeltäcke.
Sålunda hade hans feber eller hans vanvett nått en sådan höjdpunkt, att hela den yttre världen för den olycklige inte blivit något annat än ett slags apokalyps, synlig, gripbar, förfårande.
För ett ögonblick erfor han en viss lättnad. Då han rusade in bland sidogångarna, såg han ett rödaktigt ljussken bakom en grupp pelare. Han skyndade fram dit, liksom mot en räddningens stjärna. Det var den svaga lampa, som dag och natt belyste Notre-Dames allmänna breviarium under dess järngaller. Han kastade en ivrig blick på den heliga boken, i förhoppning att där finna någon mening, som skänkte honom tröst eller uppmuntran. Boken var uppslagen vid detta ställe i Jobs bok, över vilket hans stela blick ilade: ”Och en ande drog fram förbi mitt ansikte, och jag hörde ett svagt brus, och håren reste sig på mitt huvud.”
Då han läste dessa hemska ord, erfor han samma känsla som en blind, då denne känner sig stungen av taggarna på den stav, han tagit upp. Knäna vek sig under honom, och han sjönk ned på stenläggningen tänkande på henne, som hade dött denna dag.
Det verkade, som om han länge förblivit i denna ställning, oförmögen att tänka längre, överväldigad och hjälplös i en demons våld. Till sist återvände en smula krafter till honom. Han tänkte, att han skulle taga sin tillflykt upp i tornet, i närheten av sin trofaste Quasimodo. Han reste sig upp, men som fruktan alltjämt var över honom, tog han lampan i breviariet att lysa sig med. Detta var ett helgerån, men det var en övervunnen ståndpunkt för honom att fästa sig vid en sådan småsak.
Han klättrade långsamt uppför torntrappan, uppfylld av en hemlig fruktan, som även torde ha meddelat sig till de få människor som vid denna timme passerade över torget, då de såg det hemlighetsfulla skenet från hans lampa så sent på natten skymta fram från glugg till glugg, ända upp till toppen av tornet.
Plötsligt kände han en vindfläkt mot sitt ansikte och fann sig stående i dörröppningen till det översta galleriet. Luften var kall, himlen var full av moln, vilkas breda vita skynken hopade sig på varandra, liksom isstycken på en flod. Månen lyste bland dem som ett himlaskepp, som fastnat bland dessa luftens isberg.
I samma ögonblick höjde katedralens klocka sin sträva, skarpa röst. Den slog tolv. Prästen tänkte på middagens tolvslag. Det klockslag, som nu klingade, var en gengångare av det.
En vindfläkt släckte lampan, och nästan samtidigt visade sig i motsatta hörnet av tornet en skugga, någonting vitt, en kvinnlig gestalt. Han
252
