Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

por, furstarnas palats och framför allt kyrkorna hade fristadsrätt. Emellanåt blev en hel stad, som behövde befolkas, för en tid förvandlad till en fristad för brottslingar. Sålunda gjorde Ludvig XI hela Paris till en fristad år 1467.

När brottslingen väl satt sin fot inom fristaden, var hans person okränkbar, men han måste taga sig i akt för att åter lämna den. Tog han ett enda steg utanför fristaden, föll han åter i syndafloden. Stege, galge och spöpåle höll god vakt och lurade oavlåtligt på sitt byte, liksom hajar kring ett skepp. Till följd därav såg man livdömda, som grånat i ett kloster, på trappan till ett palats, på en klosterkyrkogård eller i en kyrkoportik. Så till vida var fristaden ett fängelse i sig själv, ehuru under ett annat namn. Det hände då och då, att ett högtidligt parlamentsbeslut upphävde asylrätten och återbördade den dömde till bödeln, men det förekom endast sällan. Parlamentet hyste fruktan för biskoparna, ty när två kåpor rök ihop, stod långrocken sig slätt mot kaftanen. Men ve den, som annat än till följd av ett parlamentsutslag med våld kränkte en fristad! Det är väl bekant, vilket slut som drabbade Robert de Clermont, marskalk av Frankrike, och Jean de Châlons, marskalk av Champagne, och dock gällde det denna gång endast en viss Perrin Marc, en penningväxlares biträde och usel lönnmördare, men de båda marskalkarna hade med våld trängt sig in i Saint-Mérykyrkan — det var däri deras brott bestod!

I kyrkorna fanns vanligtvis en cell redo i och för mottagandet av dem, som sökt beskydd. I Notre-Damekyrkan fanns en cell inredd på taksluttningen mot klostret. Det var där, som Quasimodo efter sin vanvettiga och triumferande språngmarsch genom tornen och gallerierna hade satt ned Esmeralda. Så länge denna språngmarsch varat, hade flickan förblivit nästan medvetslös och endast haft en otydlig förnimmelse av att hon svävat uppåt, flugit genom luften, att någonting burit henne upp från jorden. Gång på gång hörde hon Quasimodos skallande skratt. Hon öppnade till hälften sina ögon, och då såg hon hopgyttrat under sig Paris’ tusentals skiffer- och tegeltak, påminnande om röd och blå mosaik, och alldeles över sitt huvud Quasimodos förfärliga och glädjestrålande ansikte. Då föll hennes ögonlock åter igen; hon trodde, att allt var över, att hon blivit avrättad, medan hon varit avsvimmad, och att den vanskapliga ande, som hade länkat hennes jordiska öde, nu hade gripit hennes själ och höll på att föra bort den. Hon vågade inte se på honom, men fann sig resignerat i hans våld.

Men när den stackars klockringaren, flämtande och andfådd, hade satt ned henne i fristadscellen, när hon kände, hur hans stora händer varsamt lossade på repet, som skurit in i hennes armar, erfor hon detta slags chock, som skrämmer upp passagerarna på ett fartyg, då detta mitt i natten stöter på grund. Hennes tankar väcktes också, och de återvände

254