född så här. Det är ohyggligt, inte sant? Ni, som är så vacker!
I den stackars varelsens ton låg ett sådant djupt medvetande om hans olycka, att hon inte kunde säga ett ord. För övrigt skulle han inte ha hört det. Han fortsatte:
— Jag har aldrig sett min fulhet, så som jag ser den nu. När jag jämför mig själv med er, beklagar jag mig själv, stackars olyckliga vidunder som jag är. Ni måste tycka, att jag ser ut som ett djur. Ni, ni är en solstråle, en daggdroppe, ett fågelkvitter! Men jag, jag är något förfärligt, varken människa eller djur, någonting som är hårdare och kantigare, oformligare, mera förtrampat än en sten.
Sedan skrattade han; det var ett hjärtslitande skratt. Han fortsatte:
— Ja, jag är döv, men ni kan tala till mig med åtbörder och tecken. Jag har en husbonde, som talar med mig på det sättet. Och dessutom skall jag fort kunna se vad ni önskar på rörelsen av era läppar och på er blick.
— Nåväl, sade hon småleende, tala i så fall om för mig, varför ni räddade mig.
Han iakttog henne ivrigt, medan hon talade.
— Åh, jag förstår, svarade han. Ni frågar mig, varför jag räddade er. Ni har glömt en stackars usling, som en natt försökte föra bort er, en stackars usling som ni redan följande dag bringade vederkvickelse, då han stod vid skampålen, en droppe vatten och litet medlidande. Det var mera, än jag kan återgälda med hela mitt liv. Ni har glömt den där stackars uslingen, men han kommer ihåg.
Hon hörde på honom under djup sinnesrörelse. En tår vällde upp i den stackars klockringarens öga, men den föll inte. Han tycktes betrakta det såsom en hederssak att svälja den.
— Hör på mig, fortsatte han, då han inte längre fruktade, att denna tår skulle falla. Vi har mycket höga torn här, den som skulle falla ned härifrån, skulle vara död innan han nådde marken; när ni vill att jag skall falla på det sättet, behöver ni inte säga ett enda ord, en blick ur ert öga blir tillräcklig.
Han reste sig upp ur sin nedhukade ställning. Denna sällsamma varelse, lika olycklig som zigenarflickan själv, väckte medlidande i hennes bröst. Hon gav honom ett tecken att stanna kvar.
— Nej, nej, sade han. Jag får inte stanna alltför länge. Jag känner mig inte väl till mods. Det är endast av medlidande, som ni inte vänder bort blicken från mig. Jag skall gå någonstans, varifrån jag kan se er, men ni inte ser mig, det blir bättre.
Han tog upp ur fickan en liten visselpipa av metall.
— Se här, sade han. När ni vill mig något, när ni önskar, att jag skall komma, när ni inte blir alltför förfärad av min åsyn, skall ni använda den här. Jag hör det ljudet.
Han lade visselpipan på golvet och avlägsnade sig.
258
