Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Kaptenen, tänkte han, det hade kunnat så vara. Men den här! Och denna tanke överväldigade honom alldeles.

Hans nätter var ohyggliga. Sedan han fått veta, att zigenarflickan levde, hade alla dessa bilder av vålnader och graven, som förföljt honom en hel dag, helt och hållet försvunnit ur hans själ, och de köttsliga begärelserna började åter ansätta honom.

För var natt framställde hans uppeggade fantasi för honom Esmeralda i alla de ställningar, som mest kommit blodet att brinna i hans ådror. Han såg henne ligga avsvimmad mot den nedstuckne kaptenen, med slutna ögon, sin vita bara barm översköljd av Febus’ blod, i det ögonblick av vild förtjusning, då ärkedjäknen mot hennes bleka läppar hade tryckt den brännheta kyss, som den stackars halvdöda flickan känt. Han såg henne åter, avklädd i bödelsknektarnas grova händer, då hennes bara lilla fot stacks in i den hemska järnstöveln, hennes runda och vackra knä, och sedan såg han enbart detta elfenbensknä, som ensamt stannade utanför Torterues hemska tortyrinstrument. Och åter såg han framför sig den unga flickan i blotta linnet, med repet om halsen, barfota med obetäckta skuldror, sådan han sett henne, då hon gjort avbön. Dessa vällustiga bilder kom honom att knyta sina händer och sände en rysning genom hans nerver.

En natt i all synnerhet upptände de till den grad blodet i hans ådror, att han bet i sin huvudgärd med tänderna, sprang upp ur sängen, kastade en kappa över skjortan och lämnade sin cell med lampan i handen, halvnaken, vild och med brinnande ögon.

Han visste, var han skulle finna nyckeln till Röda porten som ledde från klostret in i kyrkan, och såsom man vet, bar han alltid på sig nyckeln till torntrappan.

Sjätte kapitlet
FORTSÄTTNING PÅ NYCKELN TILL RÖDA PORTEN

Denna kväll hade Esmeralda somnat i sin lilla cell, full av glömska, hopp och ljuva tankar. Hon hade sovit en stund och efter vanligheten drömt om Febus, då hon tyckte sig höra något buller i sin närhet. Hennes sömn var lätt som en fågels, och det svagaste buller väckte henne, Hon slog upp ögonen. Natten var mycket mörk. Och dock urskilde hon vid det lilla fönstret ett ansikte, som stirrade in på henne; denna syn belystes av skenet från en lampa. I samma ögonblick som detta ansikte såg sig

268