annat håll gör mig mycket vackra erbjudanden och förslag. Ni vill således inte ge mig några pengar? Inte? I så fall blir jag vagabond.
Då han uttalade detta vidunderliga ord, anlade han en sannskyldig Ajaxmin, som om han väntat att blixten skulle slå ned på hans huvud.
Ärkedjäknen sade kallt:
— Bli vagabond!
Jehan bugade sig djupt och gick visslande nedför klostertrappan.
I det ögonblick, då han nere på klostergården gick under fönstret till sin brors cell, hörde han ett fönster öppnas, tittade upp och såg ärkedjäknens stränga ansikte i fönstret.
— Drag åt helvete! sade dom Claude. Se här de sista pengar som du någonsin får av mig.
Samtidigt kastade prästen till Jehan en börs, som framkallade en stor bula i pannan på studenten och med vilken Jehan avlägsnade sig, samtidigt förargad och belåten, likt en hund, mot vilken man häftigt slängt fram ett köttigt ben.
Tredje kapitlet
LEVE GLÄDJEN!
Läsaren har måhända inte glömt, att en del av Mirakelgården inneslöts av stadens gamla ringmur, vars torn vid denna tid började falla i ruiner. Ett av dessa torn hade av friborgarna förvandlats till förlustelseplats. I den stora salen i källaren var en krog, och i de övre våningarna fanns allt det andra. Detta torn var den livligaste och samtidigt den avskyvärdaste platsen i hela friborgarsamhället. Det var ett slags monstruös bikupa, i vilken det surrade natt och dag. Nattetid, då större delen av tiggarskrået sov, då det inte lyste i ett enda fönster i den fallfärdiga huslängan, då man inte längre hörde ett ljud från dessa otaliga ruckel, igenkände man alltid det lustiga tornet på det larm, som utströmmade från det, på det röda sken, som lyste igenom gluggar och fönster och springor i väggarna, så att säga, genom alla dess porer.
Källarrummet var således krogen. Man kom ned dit genom en låg dörr och nedför en trappa, lika stel som en klassisk alexandrin. Över dörren satt såsom ett slags skylt ett underbart kludderi, föreställande nya solstycken och nyslaktade hönor.
En kväll, i samma ögonblick som ljussläckningssignalen ringde från alla klocktorn i Paris, skulle nattvakterna, om de haft tillåtelse att
