anmärkte han med en suck. Sofiakyrkan i Konstantinopel kastade för några och fyrtio år sedan tre gånger till marken Muhammeds halvmåne bara genom att skaka på sina kupoler, och Guillaume av Paris, som har byggt den här, var en trollkarl.
— Måste vi således helt ynkligt smyga oss härifrån liksom några rymmande lakejer? sade Clopin. Vad för slag? Skall vi lämna vår syster här, för att de där otäcka prästerna skall föra henne till galgen i morgon?
— Och sakristian, där det finns lassvis med guld? sade en friborgare.
— Vid Muhammeds skägg! utbrast Trouillefou.
— Låt oss göra ett försök till, sade den nyssnämnde friborgaren.
Mathias Hungadi ruskade på huvudet.
— Vi kommer inte in genom porten, sade han. Vi måste försöka få tag i någon rämna i den gamla häxans rustning, ett hål, en lönnport eller något i den vägen.
— Vem vill vara med om det? sade Clopin. Jag vill försöka en gång till. Apropå det, var är den lille studenten Jehan, som hade klätt sig i så mycket järn?
— Han är säkerligen död, svarade någon, ty ingen hör honom skratta.
Kungen av Thunes rynkade pannan.
— Så mycket sämre! sade han. Det fanns ett modigt hjärta under allt det där järnet. Och mäster Pierre Gringoire?
— Kapten Clopin, sade Andry-le-Rouge, han smög sig bort, innan vi hunnit till Pont-aux-Changeurs.
Clopin stampade i marken.
— Guds död! röt han. Det var den där karlen, som drog oss in i den här affären, och nu lämnar han oss, just när vi har det som värst. En sådan feg skrävlare med nattmössa till hjälm!
— Kapten Clopin! ropade Andry-le-Rouge, som tittade uppför Rue du Parvis. Där kommer den lille studenten!
— Välsignad vare Pluto! sade Clopin. Men vad i helvete är det, som han släpar efter sig?
Det var verkligen Jehan, som kom skyndande så fort som det var honom möjligt till följd av den tunga rustningen och en lång stege, som han släpade med sig över stenläggningen.
— Seger! Te Deum! skrek studenten. Här är stegen, som tillhör sjåarna vid Saint-Landrykajen.
Clopin gick fram till honom.
— Min gosse, sade han, vad tänker du göra med den där stegen?
— Här är den, svarade Jehan flämtande. Jag visste, var den fanns, i skjulet till löjtnantens hus. Där bor en flicka, som jag känner, och som tycker, att jag är vacker som en liten kärleksgud. Det var genom henne, jag försökte skaffa mig stegen och nu har jag stegen!
— Ja, ja, sade Clopin. Men vad skall du göra med den här stegen?
