lustrad och klev med lätthet över den under hela friborgarskapets applåder. Då han sålunda var herre över citadellet, uppgav han ett utrop av glädje, men tvärstannade helt plötsligt i största bestörtning. Bakom en av de kungliga bildstoderna hade han just sett Quasimodo, som stod gömd där och vars öga gnistrade i mörkret.
Innan någon mer av belägrarna hunnit sätta foten på galleriet, rusade den fruktansvärda puckelryggen fram till stegen, grep, utan att säga ett ord, tag i den med sina kraftiga händer, sköt den tillbaka från kanten, lät den ett ögonblick balansera och slungade sedan med övermänsklig styrka stegen jämte de på densamma krälande människorna baklänges ned på kyrkplanen. Det var ett ögonblick, som kom de modigaste att blekna och darra av fruktan. Stegen som sålunda slungades tillbaka med hela sin levande vikt, stod för ett ögonblick upprätt och liksom tycktes tveka; så tog den överbalansen, beskrev en cirkel av 25 meters radie och slog ned på stenläggningen med hela sin börda av banditer, med större hastighet än en vindbrygga, vars kedjor brustit. Där höjdes ett öronbedövande larm; sedan inträdde dödstystnad, och några få stympade varelser kravlade sig fram ur högen av dödade.
Ett mummel av fasa och raseri bland de belägrande efterträdde deras skrik av triumf. Oberörd och med armbågarna stödda mot balustraden stod Quasimodo och tittade lugnt ned på dem med uppsynen av en långhårig gammal kung, som tittar ut genom sitt fönster.
Jehan Frollo å sin sida befann sig i en kritisk belägenhet. Han var ensam med den fruktansvärde klockringaren på galleriet, skild från sina kamrater genom en lodrät, 25 meter hög vägg. Medan Quasimodo hade manövrerat med stegen, hade studenten sprungit fram till dörren, som han väntat att finna olåst. Men så var inte fallet. Då klockringaren gått ut på galleriet, hade han stängt den efter sig. Då hade Jehan gömt sig bakom en av stenkungarna, där han knappast vågat andas, utan i största förfäran stirrat på den vidunderliga puckelryggen, likt den man, som var förälskad i hustrun till en menageriägare och en kväll, då han gått för att träffa henne, klättrat över orätt mur och helt plötsligt befunnit sig mellan fyra ögon med en isbjörn.
Under de första ögonblicken tog puckelryggen ingen notis om honom, men till sist vände han sig om och sträckte hastigt på sig, ty han hade varseblivit studenten. Jehan gjorde sig beredd på en svår sammanstötning, men hans döve motståndare förblev orörlig. Han vände endast ansiktet mot studenten och stirrade på honom.
— Åhå! sade Jehan. Varför står du där och stirrar på mig med ditt enda dystra öga?
Och samtidigt spände den unge lymmeln i smyg sin båge.
— Quasimodo! ropade han. Jag kommer att förändra ditt tillnamn. Hädanefter kommer du att få heta den blinde.
