Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/314

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Willem Rym skärpte syn och hörsel.

Kungen talade så lågmält, att flamländarna inte kunde höra något mer av vad han dikterade än här och där några enstaka, obegripliga fragment såsom till exempel: “… Vidmakthålla de bördiga platserna genom handel, de ofruktbara genom fabriker… låta herrar engelsmän se våra fyra kanoner Londres, Brabant, Bourge-en-Bresse och Saint-Omer… det är tack vare artilleriet, som krig numera föres med större urskillning… till vår vän herr du Bressiure… arméerna kunna icke upprätthållas utan skatter…” o.s.v.

Vid ett tillfälle höjde han rösten:

– Pasque-Dieu! Herr konungen av Sicilien förseglar sina brev med gult vax, liksom en konung av Frankrike! Det är kanske orätt av oss att tillåta honom det. Min gode kusin av Burgund tillät ingen annan att föra ett gult fält i sitt vapen. Dynastiernas anseende betryggas genom att deras företrädesrättigheter hålles i helgd. Anteckna det, vän Olivier.

Vid ett annat tillfälle sade han:

– Åhå, det där var en väldig lunta! Vad kan det vara, som vår vän kejsaren begär av oss? Medan han sedan ögnade igenom brevet, inflikade han här och där några korta utrop: Ja visst, Tyskland är så stort och mäktigt, att det är nästan otroligt! Men vi glömmer inte det gamla ordstävet: “Det präktigaste grevskapet är Flandern, det präktigaste hertigdömet Milano, det präktigaste konungariket Frankrike.” Är det inte så, herrar flamländare?

Denna gång bugade sig Coppenole såväl som Willem Rym. Strumpvävarens fosterlandskärlek fann sig smickrad.

Den sista depeschen av alla kom Ludvig XI att rynka ögonbrynen.

– Vad är det här för något? utbrast han. Klagomål och petitioner mot våra garnisoner i Picardie! Olivier, skriv med ens till herr marskalken de Rouault – att krigstukten börjar slappna, att trupper och officerare pinar allmogen över hövan, att soldaterna inte åtnöjer sig med vad de finner i bondens hus, utan med hugg och slag tvingar honom att från staden hämta vin, fisk, kryddor och annat dylikt, att kungen känner till allt detta, att vi vill beskydda vårt folk mot olagligheter, stöld och plundring, att sådan är vår vilja, vid Vår Fru! Och dessutom, att det inte alls behagar oss, att musikanter, barberare eller underofficerare går klädda som prinsar i sammet, siden och guldringar. Att en dylik fåfänglighet är Gudi misshaglig. Att vi, som är adelsmän, åtnöjer oss med en rock av tyg, som kostar sexton sols per aln. Att herrar underofficerare vid armén mycket väl också kan sänka sig till ett sådant pris. Vår vilja och befallning. Till vår vän monsieur de Rouault. Gott!

Han dikterade detta brev högt och med fast röst, i korta, avhuggna meningar. Just då han var färdig med det, öppnades dörren för en person, som kom inrusande i rummet och utropade:


310