Sjätte kapitlet
LÖSEN
Då Gringoire kom ut ur Bastiljen, sprang han nedför Rue Saint-Antoine med snabbheten hos en skenande häst. Då han var framme vid Porte Baudoyer, gick han direkt fram till stenkorset, som stod på den öppna platsen, som om han i mörkret kunnat urskilja en man, klädd i svart kappa och svart kapuschong, som satt på trappsteget.
— Är det ni, mästare? sade Gringoire.
Den svartklädde reste sig upp.
— Död och pina! Ni gör mig galen, Gringoire! Tornväktaren i Saint-Gervais har nyss ropat ut, att klockan är halv två.
— Åh, svarade Gringoire, det är inte mitt fel, utan vaktens och kungens. Jag slapp undan på ett hår när. Men jag undgår alltid nätt och jämnt att bli hängd. Det är mitt öde.
— Du undgår allting på ett hår när, sade den andre. Men kom nu fort med. Har du lösen?
— Kan ni tänka er, mästare, att jag har sett kungen! Jag kommer just därifrån. Han har byxor av hemvävt tyg.
— Har du friborgarnas lösen?
— Ja, var lugn. Den är Petite flambe en baguenaud.
— Bra. I annat fall hade vi inte kunnat komma fram till kyrkan. Friborgarna blockerar gatorna. Till all lycka ser det ut, som om de stött på motstånd. Vi hinner kanske fram i tid.
— Men hur skall vi kunna komma ut igen?
— Det finns en liten port på baksidan av klostret, som leder ut till Terrain och därifrån till floden. Jag har nyckeln, och i morse förtöjde jag en båt där.
— Det var på ett hår när, att jag hade blivit hängd, upprepade Gringoire.
— Ah, fort nu! sade den andre.
Båda skyndade med långa steg bort mot la Cité.
