styrka lyckades hon sedan avlägsna de rostiga stängerna. Det gives ögonblick, då en kvinnas händer besitter övermänskliga krafter.
Då vägen sålunda var fri, och därtill erfordrades mindre än en minut, grep hon dottern om midjan och drog in henne i cellen.
— Kom, så att jag kan draga dig ut ur avgrunden! mumlade hon.
Då dottern befann sig inne i cellen, satte cellkvinnan långsamt ner henne på marken, lyfte sedan upp henne igen och bar henne på sina armar, som om hon alltjämt endast vore hennes lilla Agnes, och gick av och an i den trånga cellen, yr av glädje, skrikande, sjungande, kyssande dottern, talande till henne, skrattande, smältande i tårar, allt på en gång, allt våldsamt.
— Min dotter! Min dotter! Jag har min dotter! Här är hon! Den gode Guden har återgivit mig henne. Ha, kom hit allesammans! Finns det ingen där, som kan se, att jag återfått min dotter? Herre Jesus, vad hon är vacker. Jaså, zigenerskor hade inte ätit upp henne! Vem sade, att de hade gjort det? Min lilla flicka! Min lilla flicka! Kyss mig! Dessa goda zigenerskor! Jag älskar zigenerskorna! Jaså, det är verkligen du! Det var därför, som det klack till i mitt hjärta för var gång, som du gick förbi. Och jag tog det för hat! Förlåt mig, min Agnes, förlåt mig! Du tyckte, att jag var mycket elak, gjorde du inte? Jag älskar dig! Har du ännu kvar det där lilla födelsemärket på halsen! Låt mig se det. Hon har det ännu kvar. O, du är så vacker. Visa mig något lika vackert! O, jag kan svara för att hon skall få tillbedjare. Jag har gråtit i femton år. Hela min skönhet är borta, men den har kommit tillbaka hos henne. Kyss mig.
Hon sade tusentals andra dårskaper, vilkas hela behag låg i den ton, vari de uttalades; hon bringade den stackars flickans klädsel i oordning, så att dottern rodnade, glättade ut hennes silkeslena hår med handen, kysste hennes fot, hennes knä, hennes panna, hennes ögonlock, var hänförd över allt. Den unga flickan lät henne hållas, och upprepade endast då och då med sänkt röst och med oändlig ömhet:
— Min mor!
— Förstår du, min lilla flicka, fortsatte cellkvinnan, i det hon avbröt sina ord med kyssar, förstår du, jag skall älska dig så högt. Hädanefter skall vi vara så lyckliga. Vi skall ge oss av härifrån. Jag har ärvt någonting i Reims, i vår hemtrakt. Reims, du vet väl? Ah, nej, det vet du ju inte, du var alldeles för liten! Om du visste, vad du var vacker vid fyra månaders ålder! Du hade sådana små fötter, att det kom folk ända från Epernay, som ligger fem mil därifrån, bara för att se på dem. Vi skall ha ett fält och ett hus. Du skall sova i min egen säng. O, min Gud, vem hade kunnat tro det? Jag har återfått min dotter.
— O, min mor! sade den unga flickan, som äntligen fått styrka att tala trots sin sinnesrörelse, zigenerskan har talat om det för mig. Det fanns en god zigenerska bland vårt folk, som dog i fjol och som alltid tog sig an
340