— Hitåt, messire Tristan! Prästen sade, att vi skulle finna henne vid Råtthålet. Hästtrampet vidtog åter.
Cellkvinnan sprang upp med ett utrop av förtvivlan.
— Fly, fly, mitt barn! Jag kommer ihåg allt. Du har rätt. Det är döden! O, fasa! Förbannelse! Fly!
Hon stack ut huvudet genom gluggen och drog det hastigt tillbaka igen.
— Stanna! viskade hon kort och sorgset, i det hon konvulsiviskt tryckte handen på zigenarflickan, som var mera död än levande. Stanna! Andas inte! Det finns soldater runt omkring. Du kan inte gå ut härifrån. Det är alldeles för ljust.
Hennes ögon var torra och brännande. Hon förblev tyst ett ögonblick, sprang av och an i cellen, stannade då och då och slet av hela nävar av sitt gråa hår, som hon sedan tuggade mellan tänderna.
Plötsligt sade hon:
— De kommer närmare. Jag skall tala med dem. Göm dig i hörnet därborta. Där kan de inte se dig. Jag skall säga dem att du har flytt, att jag lät dig gå.
Hon satte ned dottern, ty hon hade hela tiden burit henne på sina armar, i ett hörn av cellen, som inte syntes utifrån. Hon lät henne krypa ihop och ordnade allt, så att varken hennes fot eller hand stack fram ur mörkret; sedan släppte hon ned hennes långa, svarta hår och bredde ut det över hennes vita klänning, för att den inte skulle synas, och ställde framför henne sin vattenkruka och sin sten, de enda föremål hon hade, i tanke att de skulle dölja henne. Och när allt var färdigt, kände hon sig litet lugnare till sinnes, föll på knä och bad. Då dagen just inbrutit, var det ännu mycket mörkt i Råtthålet.
I samma ögonblick hördes prästens röst, denna infernaliska röst, alldeles i närheten av cellen.
— Hitåt, kapten Febus de Châteaupers!
Vid detta namn och denna röst ryckte Esmeralda till, där hon låg hopkrupen i sin vrå.
— Rör dig inte! sade Gudule.
Hon hade knappast talat ut förrän bullret av män, vapen och hästar stannade kring cellen. Modern reste sig hastigt upp och trädde fram till luckan och ställde sig framför den för att täppa till öppningen. Hon såg en stor trupp beväpnade män till fots och till häst uppställd på torget. Den som förde befälet, steg av hästen och kom fram till henne.
— Gumma, sade mannen, som hade ett vilt utseende, vi letar efter en trollpacka för att hänga henne, och man har sagt oss, att du hade hand om henne.
Den stackars modern anlade en så likgiltig uppsyn, hon kunde, och svarade:
342
