Men hon var dömd till att omväxlande kastas mellan hopp och fruktan.
— Om en kärra gjort det där, återtog den förste soldaten, borde väl järnstängerna vara böjda inåt, men som ni ser är de böjda utåt.
— Ha, ha! sade Tristan l'Hermite till soldaten. Du har lika fin näsa som någon inkvisitor vid Châtelet! Svara genast på vad han säger, käring!
— Min Gud! utbrast hon i förtvivlan och brast i tårar mot sin vilja. Jag försäkrar er, nådig herre, att det var en kärra, som sprängde järnstängerna. Ni hörde ju, att den där mannen såg det. Och för resten, vad har den saken att göra med zigenerskan, ni talar om?
— Hm! brummade Tristan.
— För tusan, inföll soldaten, som kände sig smickrad av sin förmans beröm, järnstängerna är ju avbrutna helt nyligen!
Tristan ruskade på huvudet. Kvinnan bleknade.
— Hur länge sedan hände det där med kärran, sade ni?
— För en månad, kanske fjorton dagar sedan, nådig herre. Jag kommer inte längre ihåg det riktigt.
— Hon sade först, att det hände för mer än ett år sedan, anmärkte soldaten.
— Det där ser besynnerligt ut, sade Tristan l'Hermite.
— Nådig herre, ropade hon, i det hon alltjämt stod kvar vid gluggen, darrande av fruktan, att någon av dem skulle sticka in huvudet och titta sig omkring i cellen, nådig herre, jag försäkrar er, att det var en kärra, som förstörde gallret. Jag svär det vid paradisets alla änglar. Om det inte var en kärra, vill jag bli fördömd för tid och evighet och förneka Gud!
— Du inlägger bra mycken iver i den där eden, sade Tristan med en inkvisitorisk blick.
Den stackars kvinnan kände, hur hon blev allt osäkrare och osäkrare. Hon begick redan misstag och förstod med förfäran, att hon sade, vad hon inte borde ha sagt.
Och nu kom en annan soldat fram och ropade:
— Nådig herre, den gamla häxan ljuger. Zigenerskan kan inte ha flytt åt Rue du Mouton till, ty den gatan är avstängd med järnkättingar, och kättingvaktaren har inte sett någon passera den vägen.
Tristan, vars uppsyn för vart ögonblick blev allt mera hotande, frågade nu cellkvinnan:
— Vad har du att svara på detta?
Hon försökte ännu en gång hålla stånd mot detta nya bevis.
— Det vet jag inte, nådig herre, svarade hon. Kanske jag misstog mig. Jag tror förresten, att hon begav sig över floden.
— Det vill säga till andra sidan, sade Tristan. Men det är just inte antagligt, att hon ville återvända till la Cité, där man letade efter henne. Du ljuger, käring.
344
