man tog ifrån henne dottern.
Henriet Cousin gick till skjulet vid Pelarhuset och hämtade sina verktyg. Från samma plats tog han även fram dubbelstegen, som han lutade mot galgen. Fem à sex män av profossens folk beväpnade sig med järnspett och hackor, och Tristan följde med dem till cellgluggen.
— Käring, sade profossen i sträng ton, utlämna godvilligt denna flicka åt oss!
Hon såg på honom, som om hon inte förstod honom.
— Vid Guds huvud! utbrast Tristan. Varför vill du hindra oss att hänga denna trollpacka på kungens befallning.
Den stackars kvinnan uppgav sitt vanvettiga skratt.
— Varför? Jo, därför att hon är min dotter.
Den ton, vari hon uttalade dessa ord, kom till och med Henriet Cousin att rysa.
— Det gör mig ont, svarade profossen. Men det är kungens vilja.
Hennes skratt blev ännu gällare och hemskare.
— Vad bryr jag mig om din kung? Jag säger dig ju, att hon är min dotter!
— Bryt igenom muren, sade Tristan.
För att göra en tillräckligt stor öppning var det endast nödvändigt att taga bort ett varv stenar nedanför gluggen. Då modern hörde hur hackorna och järnspetten bearbetade hennes fästning, utstötte hon ett ohyggligt skri, och sedan började hon hastigt springa omkring i sin cell, en vilddjursvana, som hon lagt sig till med under vistelsen i cellen. Hon sade inte ett ord, men hennes ögon lågade. Soldaterna isades av förfäran i djupet av sina hjärtan.
Helt plötsligt grep hon sin gatsten, skrattade och kastade den med båda händerna mot de arbetande. Stenen, som var illa måttad, ty hennes händer darrade, träffade inte någon, utan föll ned framför fötterna på Tristans häst. Hon gnisslade med tänderna.
Ehuru solen ännu inte gått upp riktigt, hade det emellertid blivit full dager, och ett rosafärgat sken omgav Pelarhusets förvittrade skorstenar. Det var den timme, vid vilken de morgontidigaste människorna i den stora staden öppnade sina fönstergluggar på taken. Några bönder, några fruktmånglare, som på sina åsnor var på väg till hallarna, började passera över Grèvetorget. De stannade ett ögonblick framför truppen av soldater, som omgav Råtthålet, tittade med förvånade uppsyner och fortsatte sin väg.
Cellkvinnan hade nu gått och satt sig bredvid dottern, som hon skyddade med hela sin kropp. Där satt hon nedhukad, med stel blick och lyssnade på den stackars flickan, som inte rörde sig men som sakta mumlade “Febus! Febus!”
I samma mån som arbetet på murens förstörande framskred, drog
348
