Nu hade mannen med sin börda nått upp till toppen av stegen. Där lade han snaran i ordning, och för att se bättre lade sig nu prästen på knä på balustraden.
Plötsligt sparkade mannen undan stegen, och Quasimodo, som de sista ögonblicken inte hade vågat andas, såg nu den stackars flickan dingla av och an, ungefär två famnar över marken, och med den där mannen sittande på axlarna. Repet snurrade runt flera gånger, och Quasimodo såg, hur det ryckte till konvulsiviskt några gånger i zigenarflickans kropp. Prästen å sin sida stirrade med framsträckt hals och ögonen nästan trängande ut ur sina hålor på den hemska gruppen av man och flicka, spindeln och flugan!
I detta ögonblick, som var det ohyggligaste av alla, utstötte prästen ett demoniskt skratt, ett sådant skratt, som kan komma endast från den, som inte längre är människa. Quasimodo hörde inte detta skratt, men han såg det. Klockringaren tog några steg tillbaka, så kastade han sig i raseri över prästen, grep med sina stora händer tag i hans rygg och knuffade dom Claude ned i denna avgrund, över vilken han stod lutad.
— Förbannelse! skrek prästen och föll.
Stuprännan, över vilken han stått lutad, hejdade hans fall. Han klängde sig fast vid den med förtvivlans krafter, men i samma ögonblick som han öppnade munnen för att åter ropa, såg han över kanten av balustraden Quasimodos fruktansvärda och hämndgiriga ansikte och teg.
Under honom var avgrunden, ett fall på över 60 meter, och stenläggningen! I denna förfärliga belägenhet gav ärkedjäknen inte ett ljud ifrån sig. Han endast vred sig på stuprännan och gjorde övermänskliga ansträngningar att klättra uppför den. Men händerna fick intet fäste i graniten, och fötterna gled ständigt utför den svartnade muren. De som stigit upp till toppen av Notre-Dames torn, vet, att muren svänger inåt alldeles under balustraden. Det var just i denna vinkel som den olycklige ärkedjäknen uttömde sina krafter. Han hade inte att göra med en sluttande mur, utan med en mur, som undflydde honom.
Quasimodo hade endast behövt sträcka ut handen för att draga upp honom ur denna avgrund, men han inte ens såg åt honom. Han tittade ned på Grèvetorget, han betraktade galgen, han betraktade zigenerskan. Den stackars döva varelsen stödde armbågarna mot balustraden på samma fläck, där ärkedjäknen hade stått ögonblicket tidigare, och därifrån riktade han sin blick på det enda föremål, som han i detta ögonblick var medveten om. Han stod stum och orörlig, liksom träffad av blixten, förutom det att tårarna strömmade ur detta öga, som aldrig förr fällt mer än en sådan.
Under tiden flämtade ärkedjäknen; hans kala panna badade i svett; hans naglar blödde mot stenarna; han skrapade skinnet av knäna mot väggen. Han kunde höra, hur hans kaftan, som fastnat i stuprännan, för
356
