Clopin Trouillefou.
Clopin Trouillefou, klädd i sina kungliga insignier, hade inte på sig en enda trasa mer eller mindre än förr. Hans sår på armen hade försvunnit. I handen höll han en av dessa piskor med vita läderremmar, varmed rättvisans tjänare höll pöbeln i schack. På huvudet bar han ett slags rund huvudbonad, som var tillsluten upptill, men det hade varit svårt att säga, om det var en barnmössa eller en kungakrona, ty den liknade båda dessa ting.
Emellertid hade Gringoire, utan att veta varför, börjat fatta en smula hopp, då han i Mirakelgårdens kung kände igen sin fördömde tiggare från stora salen.
— Mäster, stammade han. Monseigneur… Sire… Hur skall jag kalla er? sade han till sist, då han kommit till den punkt, då han inte visste, om han skulle stiga uppåt eller nedåt i fråga om titeln.
— Monseigneur, ers majestät eller kamrat. Kalla mig, vad du vill. Men raska på! Vad har du att anföra till ditt försvar?
— Till ditt försvar! tänkte Gringoire. Det där tycker jag inte om. Så fortsatte han stammande: Jag är den, som i morse…
— Vid djävulens klor! avbröt Clopin Trouillefou honom. Ditt namn, skurk, och ingenting mer! Hör nu på! Du befinner dig inför tre mäktiga suveräner — mig, Clopin Trouillefou, konung av Thunes, efterträdare till den store Coësre, envåldshärskare över konungariket Argot; Mathias Hungadi Spicali, hertig av Egypten och Bohemia — det är den där gula gubben, som du ser därborta med en trasa om huvudet: Guillaume Rousseau, kejsare av Galiléen, den där tjockisen, som inte hör på oss utan står och smeker en slinka. Vi är dina domare. Du befinner dig i konungariket Argot, utan att vara argotier, du har kränkt vår stads privilegier. För det måste du ha ditt straff, såvida du inte är capon, francmitou eller rifodé, d.v.s. på hederligt folks språk, tjuv, tiggare eller lösdrivare. Är du något av detta? Rättfärdiga dig. Fram med dina goda egenskaper.
— Ack! sade Gringoire. Tyvärr har jag inte den äran. Jag är författare till…
— Det är tillräckligt, återtog Trouillefou utan att låta honom tala ut. Du blir hängd. Saken är mycket enkel, herrar hederliga borgare! På samma sätt som ni bemöter de våra hos er, bemöter vi de era hos oss. Den lag, som ni tillämpar mot lösdrivare, tillämpar lösdrivare mot er. Det är ert fel, om den är dålig. Det är behövligt, att man då och då får se en hederlig människa grimasera under en hampkrage. Det gör själva saken hederlig. Seså min vän, fördela glatt dina trasor bland damerna här. Jag skall låta hänga dig för att roa lösdrivarna, och du skall ge dem din börs, så att de har något att dricka för. Om du har något fuffens för dig med Vår Herre, så finns det i morteln där borta en mycket bra bild i
66
