ansikten. Liksom dogen i sin senat, liksom kungen i pärskammaren, liksom påven i sin konklav, intog Clopin Trouillefou hedersplatsen vid detta tiggarhovs runda bord, dominerande först och främst tack vare sin upphöjda plats på tunnan och dessutom tack vare någonting stolt och hemskt och skräckingivande, som lyste i hans ögon och dämpade i hans vilda ansikte skurkrasens bestialiska typ. Man hade kunnat likna honom vid ett vildsvin bland vanliga grisar.
— Hör på, sade han till Gringoire, i det han smekte sin missbildade haka med sin valkiga hand, jag kan inte inse varför du inte skulle bli hängd. Det ser ut som om du skulle hysa en viss motvilja för det, och det är mycket förklarligt. Ni borgare är inte vana vid det. Ni gör alltför mycket väsen av den saken. När allt kommer omkring, så vill vi inte göra dig något ont. Det finns förresten en utväg för dig att för ögonblicket i draga dig ur klämman. Har du lust att bli en av oss?
Man kan med lätthet föreställa sig, vilken verkan detta förslag hade på Gringoire, som redan ansåg sig så gott som död. Han grep detta tillfälle med största iver.
— Det vill jag alldeles säkert, svarade han.
— Samtycker du således, återtog Clopin, att låta enrollera dig bland riddarna av den lilla svärdsliljan?
— Av den lilla svärdsliljan. Ja visst, svarade Gringoire.
— Erkänner du dig som medlem av friborgerskapet? fortsatte kungen av Thunes.
— Av friborgerskapet.
— Undersåte i konungariket Argot?
— I konungariket Argot.
— Lösdrivare?
— Lösdrivare.
— Till liv och själ?
— Till liv och själ.
— Jag vill fästa din uppmärksamhet på, sade kungen, att du inte dess mindre kommer att bli hängd.
— Fan! sade poeten.
— Men, fortsatte den orubblige Clopin, du kommer att bli hängd senare, med mera ceremonier, på den goda staden Paris bekostnad i en stengalge och av hederliga män. Det är dock alltid en tröst.
— Alldeles, svarade Gringoire.
— Det medföljer även andra fördelar. I din egenskap av friborgare behöver du inte betala skatt för renhållning, till fattighjälp eller till gatubelysning, vilket Paris’ alla borgare är underkastade.
— Vare det så, sade poeten. Jag samtycker. Jag är lösdrivare, argotier, friborgare, riddare av lilla svärdsliljan, allt ni vill. Och jag har redan förut varit allt det där, herr konung av Thunes, ty jag är filosof, och
68
