Hoppa till innehållet

Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Tredje boken



Första kapitlet
NOTRE-DAME

Obestridligen är Notre-Damekyrkan i Paris än i denna dag en majestätisk och sublim byggnad. Men hur väl den än är bevarad på sin ålderdom, är det svårt att återhålla en suck och inte känna förtrytelse inför de otaliga förändringar och stympningar, som tid och människor tillsammans underkastat detta vördnadsvärda byggnadsminnesmärke, utan aktning för Carl den store, som lade grundstenen till densamma, och för Filip August, som lade dit slutstenen.

På fasaden till den gamla drottningen bland våra katedraler finner man alltid ett ärr vid sidan av en av ålder framkallad skrynkla.

Om vi hade tid att tillsammans med läsaren granska ett i sänder av de förödelsens spår, som finns på denna gamla kyrka, skulle vi finna, att tidens andel i dem är mindre än människornas, framförallt konstmännikornas. Jag säger med flit ”konstmänniskorna”, ty under de två senaste århundradena har det funnits individer, som lagt sig till med benämningen arkitekter.

Och för att inte anföra mer än några få iögonfallande exempel, så finns det säkerligen få vackrare sidor i byggnadskonstens historia än denna fasad med de tre portalerna i spetsbågestil, den genombrutna raden av tjuguåtta nischer med konungabilder, det väldiga rosettfönstret i mitten, flankerat av två mindre, det höga och luftiga galleriet av arkader, på sina kolonner uppbärande en tung plattform, och slutligen de två svarta, massiva tornen med sina skiffertak, delar som harmoniskt sammansmälter till ett storslaget helt, placerade över varandra i fem jättevåningar. Utan att hopgyttras, utvecklar sig allt för ögat i sina otaliga enskildheter av bildhuggar- och ciseleringskonst och förenar sig mäktigt med det helas lugna storhet, Det liknar en väldig stensymfoni, en underbar produkt av ett helt tidevarvs förenade krafter, i vilken man i varje sten på hundrade sätt ser arbetarens fantasi, ledd av konstnärens snille; korteligen ett människoverk, högt och mäktigt som Guds skapel-

81