— Det är inte alls något barn, Agnès.
— Det är ett missfoster till apa, anmärkte Gauchère.
— Det är ett mirakel, sade Henriette la Gaultière.
— I så fall, anmärkte Agnès, är detta det tredje underverket sedan söndagen Letare, ty det är ännu inte en vecka sedan vi hade underverket med begabbaren av pilgrimerna, som blev straffade av Vår Fru i Aubervilliers, och det var det andra underverket under loppet av månaden.
— Det föregivna hittebarnet är ju ett riktigt monstrum av vederstygglighet, återtog Jehanne.
— Han skriker, så att han kan göra en klockare döv! fortsatte Gauchère. Tig, din gaphals!
— Tänk, om det är biskopen av Reims, som skickar det här vidundret till biskopen av Paris! utbrast la Gaultière och knäppte ihop händerna.
— Jag inbillar mig, sade Agnès la Herme, att det är ett sällsamt djur, avkomma av något, som inte är kristet och som måste kastas i vattnet eller på elden.
— Jag hoppas, fortsatte la Gaultière, att ingen kommer att ta hand om det.
— O, min gud! utbrast Agnès. De stackars ammorna i hittebarnshuset längre ned på gatan, alldeles invid biskopens palats, tänk, om man bär till dem det här lilla vidundret att amma! Jag för min del skulle hellre ge di åt en vampyr!
— Vad hon är oskyldig, den stackars la Herme! återtog Jehanne. Ser ni inte, syster, att det här lilla vidundret är minst fyra år och att det har mindre aptit efter bröstet än efter en bit stekt kött?
“Det lilla vidundret” var verkligen ej något nyfött barn. Det var en mycket knölig och rörlig liten massa, fängslad i en säck (märkt med den dåvarande biskopen i Paris, Guillaume Chartiers initialer) ur vilken huvudet stack ut. Detta huvud var mycket missbildat och uppvisade endast en skog av rött hår, ett öga, en mun och några tänder. Ögat grät, munnen skrek, och tänderna tycktes helst av allt vilja bitas. Hela kroppen sparkade och vred sig ursinnigt inne i säcken, till stor förundran för skaran av nyfikna, som ständigt tilltog.
Dame Aloise de Gondelaurier, en rik och förnäm dam, som ledde en söt sexårs flicka vid handen och släpade efter sig en lång slöja, fäst vid hatten med en guldnål, stannade då hon gick förbi sängen och tittade ett ögonblick på den stackars varelsen, under det att hennes förtjusande lilla dotter, Fleur-de-Lys de Gondelaurier, klädd i siden och sammet, med sitt smala finger stavade på det anslag, som ständigt fanns över träbritsen: ”Hittebarn”.
»Jag trodde verkligen, sade damen, i det hon vände sig bort med avsky, att man här inte lade ut annat än barn.
Hon vände ryggen till och avlägsnade sig, sedan hon låtit en silverflo-
