deles oanständigt, och at sedan få honom sådan, som han nu är beskrifwen, är nesligt. Emedan så skamligt som det är för en Man, at ej kunna styra sig sjelf, utan låta regera sig af Hustrun, så oförskämt är det ock af henne, at fara efter det wäldet, som hwarken GUD, eller Natur ärnat henne …
Xant.
faller i talet.
Hå ursäckta mey, den som har lust wara Mansens skotrasa så kan hon wara; men nog lärer jag ackta mig derföre.
Chrys.
En förnuftig Man lärer aldrig begära bruka sin Hustru som en skotrasa, och en beskedelig Hustru, at aldrig med sjelftaget wälde wanära sin Man: ty all den öfwermagt, som en Hustru med wåld tager, länder henne til ingen heder, utan i alla Förståndigas omdömen til blygd och nesa.
Mar.
Men om Mannen städse morrar och knarrar, som et osmort hjul, när alt icke är honom i lag, skulle Hustrun då altid tiga och tåla?
Chrys.
Jag nekar icke, at det ju är swårt, at alt jämt höra et gnagande i hwar wrå; men jag håller före, at man på långt skickeligare sätt kan det undgå.
Mar.
Ja jag undrar huru?
