Finkelst.
Ja, jag är deras tjenare. Imedlertid lägger jag mig sofwa litet. Adieu.
Fjerde Inträdet.
Xantippe, Sempronia.
Xant.
God afton Syster!
Sempr.
Tack. Hwad blås nu för wäder, at jag får se Syster så sent?
Xant.
Nit och ifwer för wårt Köns Heder, och att jag aldrig kan höra något Qwinfolks Coujonerie af Manfolken, drifwer mig ut på dessa elaka gatorna, och wet Syster, jag är så förargad, at hjertat sitter mig uppe i halsen.
Sempr.
Hwad är det då?
Xant.
Jo, tänk! at Marianas Man, den der missfödslen, har gifwet henne en örfil, bara för det hon låtet dyrka up hans Birå, taget litet penningar til en Päls, et Lispund Caffé och litet såcker. Och som det alla dagar förtretat mig, at ärkänna något öfwerwälde af Manfolken, så skär det mig i hjertat, och jag önskar det skedt mey, då jag skulle taget den der pyss-
