Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
105

en gång skjutit ett djur, vilket liknade en vildkatt, men som jag trodde vara av helt annan art än den europeiske katten. Ungarne liknade dock fullkomligt sin moder, och alldenstund båda mina kattor voro honor, fann jag saken oförklarlig.

Dessa kattdjur förökade sig sedermera så talrikt, att de blevo en riktig plåga för mig. Jag nödgades förfölja och döda dem som ohyra, och hade mycken möda att hålla dem på avstånd från min bostad.

Från den 14 augusti till den 26 rägnade det utan avbrott, så att jag icke kunde gå ut. Jag var även mycket försiktig och aktade mig noga för att bliva våt. Under denna fångenskap började jag lida brist på livsmedel, varför jag tvenne gånger gick ut för att söka skaffa mig något till föda. Första gången sköt jag en get, och andra gången, som var den 26 augusti, fann jag en särdeles stor sköldpadda, av vilken jag beredde mig ett riktigt kalas.

På följande sätt ordnade jag nu mina måltider: till frukost förtärde jag en russinklase; till middag ett stycke get- eller sköldpaddkött, vilket jag stekte på glöderna, emedan jag till min stora ledsnad icke hade något kärl att koka eller steka uti; till aftonvard slutligen åt jag två eller tre sköldpaddägg.

Under det rägnet sålunda höll mig fängslad, arbetade jag två till tre timmar dagligen på att ytterligare utvidga min grotta, och nådde slutligen bergets yttre sida, där jag gjorde en dörr, vilken befann sig utanför palissaden. Denna väg kunde jag nu använda vid min utgång från eller mitt inträde i grottan.

Emellertid kände jag mig icke riktigt lugn att under nätterna behöva ligga så att säga för öppna dörrar, ty förut hade jag alltid lagat, att min inhägnad var fullkomligt tillspärrad på alla sidor, varemot jag nu tyckte mig vara blottställd. Och dock hade jag ännu icke sett någon levande varelse, för vilken jag behövde hysa fruktan; de största djur jag hittills funnit på ön voro getter.

30 sept. Nu hade jag äntligen hunnit årsdagen av min olyckliga landdrivning. Jag summerade ihop strecken på min påle och fann, att jag på ön tillbragt trehundrasextiofem dagar. Jag helighöll denna dag och ägnade den åt andaktsövningar. Knäfallande på marken under en känsla av djup förkrosselse, biktade jag mina synder inför Guds ansikte och erkände rättmätigheten av det straff han låtit övergå mig, samt anropade honom att för Jesu Kristi skull hava förbarmande med mig. Efter att under hela dagen hava iakttagit en fullkomlig fasta, förtärde jag efter solens nedgång en skorpa och en russinklase. Därefter gick jag till sängs och avslöt dagen, såsom jag börjat den, med bön.

Under hela det förflutna året hade jag icke hållit viledagen i helgd, dels