112
Detta i förening med russinen bildade i sanning ett välförsett bord, vilket, i betraktande därav, att jag var ende gästen, med skäl kunde sägas vara »dukat i ödemarken». Således hade jag i alla fall, ehuru min ställning på det hela taget var beklagansvärd, nog stor orsak att känna mig tacksam mot försynen, emedan jag icke behövde lida brist på det nödvändiga utan tvärtom hade fullt upp av livsmedel.
Under min färd till öns andra sida vandrade jag aldrig mer än högst fyra kilometer om dagen; men jag gick i så många krokar för att noga undersöka de trakter jag genomströvade, att jag kände mig helt uttröttad, då tiden var inne att söka nattkvarter. Därtill utvalde jag antingen ett träd, vari jag uppklättrade, eller omgav jag mig med ett slags staket av störar, dem jag neddrev i marken emellan några nära varandra stående träd. Denna tillfälliga inhägnad var så pass stark, att intet vilt djur kunnat överraska mig utan att åtminstone först väcka mig.
Då jag anlände till målet för min utflykt, öns andra strand, överraskades jag av att finna, huru mycket bättre denna i flera avseenden var än den motsatta kusten, där jag slagit mig ned. Så till dömes var denna strand alldeles övertäckt av en oräknelig mängd sköldpaddor, varemot jag på min sida av ön icke funnit mer än tre stycken under hela ett och ett halvt år. Här var även en oändlig massa fåglar av alla slag, bland vilka flera arter funnos, som jag förut icke sett. Många av dem hade särdeles gott kött, men jag kände icke namnet på mer än en enda art, nämligen pingviner.
Bland dessa fåglar kunde jag hava anställt ett verkligt blodbad, om jag så velat, men jag var rädd om min ammunition och önskade hellre döda en gethona, vilket lönat sig bättre. Men ehuru denna del av ön var vida rikare på getter än den motsatta, var det likväl mycket svårare att nalkas dem här, emedan landet var så flackt och jämnt, att de varseblevo mig på längre avstånd än i bergstrakten.
Såsom jag redan sagt, fann jag denna sida av ön mycket bättre och angenämare än min egen. Dock föll det mig icke ett ögonblick in att flytta, ty jag var så fäst vid min bostad, att den för mig syntes som den enda naturliga, och under hela den tid jag här tillbrakte kände jag mig såsom på resande fot — borta från mitt egentliga hem.
Emellertid vandrade jag vid pass tjugu kilometer längs kusten i ostlig riktning, och sedan jag på stranden därstädes nedslagit en stor påle såsom märkespunkt, beslöt jag, dels att återvända hem, dels att nästa utflykt jag företog skulle gälla öns andra sida öster om min bostad, tills jag från motsatt håll åter kom till min märkespunkt. Härom vidare på sitt ställe.
Vid min hemfärd tog jag en annan väg än på bortresan. Jag trodde nämligen, att jag lätt skulle kunna hitta hem till min bostad från vilket ställe av ön som helst, men däri misstog jag mig. Sedan jag vandrat un-
