126
Tack vare detta glänsande resultat ansåg jag mig hädanefter hava råd att ständigt använda en tillräcklig mängd av säden till brödbakning, vilket för mig var så mycket mera behövligt, som de från fartyget bergade skorporna för länge sedan tagit slut. Ävenså beslöt jag, dels att räkna ut huru stor kvantitet säd årligen åtginge för mitt hushåll, dels att efter detta icke så och skörda mer än en gång om året.
Vid ett allmänt överslag fann jag sålunda, att dessa sju och en halv hektoliter av vartdera sädesslaget utgjorde mera än jag på ett år kunde förbruka, varför jag beslöt att varje år utså precis samma kvantitet som förra gången. På detta sätt vore jag alltid försedd med ett för mina behov fullt tillräckligt förråd av spannmål.
Läsaren kan vara säker på, att mina tankar under alla dessa olika arbeten ofta flögo till det land, av vilket jag på andra sidan ön uppfångat en skymt, och det var inte utan att jag icke närde en hemlig önskan att komma dit. Jag inbillade mig nämligen, att vad jag sett var ett bebott fastland, och att om jag väl vore där, det skulle bliva mig lätt att fortskaffa mig vidare, ja, kanske slutligen finna någon utväg att återvända till mitt hemland.
Men det föll mig icke ett ögonblick in att besinna alla de faror, som nödvändigtvis måste vara förbundna med ett dylikt företag; hurusom jag möjligen kunde falla i händerna på vildar, vilka voro vida mera att frukta än Afrikas lejon och tigrar. Väl en gång i deras våld kunde jag våga tusen mot ett att bliva dödad, ja, kanske uppäten; ty jag hade hört invånarne på Syd-Amerikas norra kust, de så kallade kariberna, beskrivas såsom grymma kannibaler eller människoätare, och på grund av mina beräkningar visste jag, att min ö icke kunde vara långt avlägsen från nämnda kust. Även om dessa människor icke voro kannibaler, skulle de likväl säkerligen mörda mig, liksom fallet varit med många andra europeer, som råkat i deras händer. Så hade jag hört berättas, att ända till tio, ja, tjugu europeer på en och samma gång fallit offer för dessa vildars mordlystnad — huru mycket mera då jag, som var ensam och kunde göra föga eller intet till mitt försvar!
Jag upprepar, att alla dessa omständigheter, vilka först längre fram runno mig i sinnet, till en början alldeles icke ingingo i mina beräkningar, ehuru de sannerligen voro av beskaffenhet att först och främst tagas i noggrant övervägande. Tvärtom funderade jag oupphörligt på, huru jag skulle bete mig för att komma över till det av mig sedda landet.
Nu om någonsin önskade jag att hava gossen Sury hos mig, och med honom den båt, i vilken vi tillsammans seglade över 1,600 kilometer längs afrikanska kusten. En fåfäng önskan!
Därpå beslöt jag att göra ett besök vid fartygets räddningsbåt, vilken, såsom jag redan omtalat, blev uppkastad på stranden långt ifrån min bostad under den storm, som vållade skeppsbrottet. Båten låg fortfarande kvar på
