Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
149

Vidare hade jag en rock av getskinn, vars skört gingo ned på halva överbenet, samt ett par, likaledes av getskinn förfärdigade benkläder, som voro öppna över knäet. Skinnet i detta senare plagg var efter en gammal bock, vars långa, utefter vadorna fallande hår gav plagget utseende av verkliga långbyxor.

Strumpor begagnade jag icke; men däremot hade jag gjort mig ett slags märkvärdiga skor, liknande snörstövlar eller långsockor, att snöra över smalbenet. De sågo mycket barbariska ut, liksom för övrigt alla mina klädespersedlar.

Kring livet hade jag ett brett bälte av torkat getskinn, åtdraget medelst tvenne läderremmar i brist på spänne. I stället för svärd och dolk hängde på ena sidan av bältet en liten såg, på den andra en yxa. Över axeln bar jag ett annat, mindre brett bälte, på samma sätt fastbundet; det tjänade till att uppbära tvenne, under min vänstra arm hängande läderpungar, vilka båda voro förfärdigade av getskinn. I den ena förvarade jag mitt krut, i den andra kulorna.

På ryggen hade jag en korg, över skuldran hängde bössan; lägg härtill en väldig, lika ful som klumpig getskinnsparaply, vilken jag ständigt bar över huvudet, och läsaren har en ganska trogen bild av min utstyrsel. Denna paraply var i själva verket, näst bössan, den mest nödvändiga persedeln i hela min ekipering.

Läsaren kunde lätt förmoda, att jag, vad ansiktsfärgen beträffar, snarare liknade en mulatt än en engelsman. Detta var dock icke fallet, ehuru jag ingalunda generade mig med några toalettbekymmer och fastän jag dvaldes i en trakt, som låg så nära ekvatorns brännande sol. Mitt skägg hade jag till en början låtit växa, tills det blev nära tjugufem centimeter långt; men som jag hade både sax och rakknivar, klippte jag det slutligen helt kort. Mustascherna lämnade jag däremot orörda, och vid tiden för nu skildrade tilldragelser hade de nått en längd, som påminde om dem jag sett turkarne i Saleh bära. De voro dessutom så tjocka och buskiga, att man, om jag i England uppträtt med dylika prydnader, skulle hava sagt, att jag såg »fruktansvärd» ut.

Allt detta har jag endast nämnt i förbigående, ty vad mitt utseende angår, fanns här ingen, som kunde stöta sig därpå, varför det var av föga betydelse, huru min utvärtes människa tedde sig. Jag kommer heller icke vidare att yttra mig i detta ämne.

Sålunda utrustad anträdde jag min nya resa, vilken tog en tid av fem eller sex dagar. Först vandrade jag längs kusten, tills jag kom till det ställe, där jag under min förra utflykt ankrade och gick i land. Men som jag nu icke hade hågon båt att bekymra mig om, tog jag närmaste vägen