174
Detta väckte till nytt liv en betraktelse, som jag fordom ofta anställt vid den tid, då jag först kom till insikt om, huru kärleksfullt försynen leder oss genom detta livets alla faror och vedervärdigheter. Huru ofta bliva vi icke på ett underbart sätt räddade ur farligheter, om vilka vi icke haft en aning! I många fall, då vi äro villrådiga om den väg vi böra välja, drivas vi av någon hemlighetsfull makt in just på den väg, som vi efter mycken överläggning förkastat; ja, även om vårt naturliga förstånd, vår böjelse och vår skenbara fördel bestämde oss för denna särskilda väg, skall dock en oförklarlig ingivelse eller kanske en oväntad tilldragelse nödga oss att taga den motsatta. Och sedermera skola vi finna, att detta i själva verket var vår lycka, ty om vi gått den väg, vi ämnade, och som enligt vår föreställning var den bästa, skulle vi hava löpt i fördärvet.
På grund av denna och flera liknande betraktelser fattade jag det bestämda beslutet att alltid hädanefter följa dylika hemliga vinkar eller ingivelser, då jag stod i begrepp att företaga något, som kunde hava en avgörande inflytelse på framtiden eller åstadkomma en vändning i mitt nuvarande liv. Orsaken till detta mitt handlingssätt, som av många torde betecknas som vidskepligt, var helt enkelt den, att jag hade en tydlig förnimmelse av närvaron av denna osynliga makt samt av dess ingripande vid flera viktiga tillfällen i mitt liv. Jag skulle även med många exempel ur mitt eget liv kunna bevisa nyttan av att anförtro sig åt en dylik ledning, särskilt från sista tiden av min vistelse på ön, emedan jag då, tack vare en lång och rik erfarenhet, fått blicken öppnad för en hel mängd saker såväl inom naturens som andens värld, vilka förut undgått mig. Men det är aldrig för sent att bliva vis, och ingen är för gammal att lära. Med stöd av min egen erfarenhet måste jag allvarligt uppmana alla tänkande människor, vare sig deras liv blir lika rikt på äventyr som mitt eller kommer att flyta lugnare fram, att aldrig blunda för dylika, av försynen givna hemliga vinkar, de må nu härleda sig från vilken yttre källa som helst. Min egen uppfattning om denna sak vill jag ej tvista om, och kanske skulle jag ej heller kunna giva nöjaktiga skäl därför; men min fulla övertygelse är, att dessa sällsamma vinkar eller varningar bevisa människans förbindelse med en för henne osynlig andevärld, befolkad av varelser av annat slag, men icke mindre verkliga än hon. Att så förhåller sig, synes mig utom all fråga, och under fortgången av min berättelse skall jag bliva i tillfälle att med några särdeles märkliga exempel belysa detta lika dunkla som intressanta ämne.
Jag förmodar, att mina läsare icke skola finna det underligt, att den ångest, vari jag levde, de ständiga faror, i vilka jag svävade, samt de bekymmer om min säkerhet, av vilka jag var upptagen, — att allt detta, säger jag, gjorde ett slut på min uppfinningsförmåga och grusade alla de planer jag uppgjort angående framtida förbättringar. Omsorgen om min personliga säkerhet
