Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

226

fann alldeles i närheten, ty ön var särdeles rik på sådana träd. Fredag fick sig ålagt att nedhugga trädet, varefter han, enligt min anvisning, tillyxade stammen till en präktig mast. Bestyret med segel föll däremot helt och hållet på min lott. Jag visste, att jag hade tillräckligt med gamla segel eller rättare segelduksstycken i min ägo, men som jag haft dem liggande hos mig under en tid av tjugusex år utan att vidare bekymra mig om dem, fruktade jag, att de nu skulle vara förstörda. Detta visade sig också vara fallet med största delen av dem. Emellertid fick jag fatt i ett par stycken, som voro ganska väl bibehållna, och av dessa förfärdigade jag med mycken möda ett trekantigt bomsegel, liknande ett så kallat galérsegel. Läsaren kan själv tänka sig, vilka besvär detta arbete förorsakade mig, då jag icke hade några nålar.

Som jag nedlade mycken omsorg på båtens riggning för att få den i så gott skick som möjligt, tog denna del av mitt arbete nära tvenne månader i anspråk. Dessutom försåg jag min kanot med ett focksegel att göra tjänst vid vändning mot vinden; men vad som isynnerhet låg mig om hjärtat, var att få ett roder till båten. Jag var visserligen endast en fuskare i skeppsbyggeri, men som jag insåg nyttan och nödvändigheten av ett roder, grep jag genast verket an och lyckades även till sist, ehuru efter många misslyckade försök, att få ett färdigt. Jag tror sannerligen, att ensamt denna lilla pjäs kostade mig lika mycket arbete som hela båten i övrigt.

Efter väl förrättat värv invigde jag Fredag i navigeringskonstens hemligheter. Såsom jag förut berättat, förstod han sig mycket väl på att ro en båt, men användningen av segel och roder var honom fullkomligt obekant. Han vart i början icke så litet förvånad, då han såg mig manövrera båten på detta för honom nya och underbara sätt, men efter hand gjorde jag honom förtrogen med de nödiga handgreppen, varefter han snart blev en skicklig seglare. Men kompassen var honom för svår; det lyckades mig icke att giva honom något riktigt begrepp om dess beskaffenhet och användning. Som också i denna trakt av jorden ett mulet väder var sällsynt och dimmor nästan aldrig förekommo, var kompassen på det hela taget överflödig. Under natten voro alltid stjärnorna synliga och under dagen kusten, utom likväl under rägntiden, då ingen gärna ger sig ut på resa vare sig till lands eller sjöss.

Det tjugusjunde året av min fångenskap på denna ö hade nu inträtt, ehuru jag i själva verket icke borde däri inräkna de trenne sista åren, under vilka jag varit i åtnjutande av min trogne Fredags sällskap. Ty genom hans närvaro blev mitt liv förändrat till något helt annat än vad det under hela den övriga tiden varit. Liksom i början helighöll jag allt fortfarande årsdagen av min landstigning med andaktsövningar och tacksägelser till Gud för hans mot mig bevisade stora nåd. Och om jag även i början haft