20
Min far, som var en förståndig och erfaren man, avrådde mig på det ivrigaste att följa min böjelse. En morgon kallade han mig in i sitt rum, där gikten höll honom fängslad, och gjorde mig de allvarligaste föreställningar angående denna sak. Han frågade mig, om väl något annat skäl än blott äventyrslystnad kunde ligga till grund för min åstundan att lämna min fars hus och mitt fädernesland, där jag kunde få det bra i alla avseenden och genom flit och duglighet förvärva mig en lycklig ställning, som borde tillförsäkra mig ett lugnt och angenämt liv. Han sade mig, att det å ena sidan endast vore personer i olyckliga omständigheter eller å andra endast mycket framstående män, som begåvo sig ut på äventyrliga färder för att komma sig upp genom djärva företag eller genom mera ovanliga sådana vinna ära och ryktbarhet. Men detta vore antingen för högt över eller för långt under min ställning, vilken vore att söka emellan de båda ytterligheterna. Genom lång erfarenhet hade han funnit denna ställning, som han ville kalla den högsta inom de lägre klasserna, vara den bästa för människan. Hon var inom densamma varken utsatt för arbetsklassens nöd, umbäranden, vedermödor, ansträngningar och lidanden, ej häller fången i de högre klassernas övermod, yppighet, avund och ärelystnad. Jag kunde ju själv döma om den lycka, detta stånd innebure, av den omständigheten, att det alltid var föremål för de andra klassernas avund. Konungar hava ofta beklagat sig över sin ansvarsfulla ställning på samhällets höjder och önskat, att de fått leva mitt emellan de båda ytterligheterna, de höga och de låga, och den vise angav den rätta grundvalen för en sann lycka i sin bön: »Fattigdom eller rikedom giv mig icke.»
Vidare bad han mig aktgiva på, att livets största olyckor vanligen träffa den högsta och den lägsta klassen i samhället. Medelklassen var däremot mindre utsatt för svårigheter; den vore ej i så hög grad blottställd för lyckans växlingar, som de högsta och lägsta stånden. Ej heller vore den underkastad alla dessa andliga och lekamliga lidanden, vilka så ofta hemsöka de båda andra klasserna såsom en naturlig följd av de förnämes yppighet, utsvävningar och förvända levnadssätt å ena sidan, och å andra av de fattiges överansträngning, brist på det nödvändiga, hunger och otjänlig föda.
Medelklassens ställning, fortfor han, är bäst ägnad för alla slags dygder och en källa till njutningar av alla slag; dess välsignelser äro frid och förnöjsamhet, hälsa och vila, måttlighet, återhållsamhet, ett trevligt umgängesliv och angenäma förströelser. Inom denna klass framlever människan ett lugnt och stilla liv och går en lugn död tillmötes. Hon behöver ej jäktas av ett överdrivet kropps- eller själsarbete för att förvärva sitt dagliga bröd; hon oroas icke av brydsamma omständigheter, som beröva själen dess ro och kroppen dess vila; ej heller förtäres hon av hemlig avund eller frätes av en ruvande ärelystnad. Försatt i lyckliga omständigheter är hennes väg genom
