236
kanoter och återvända hit i sådan mängd, att det bleve oss omöjligt att motstå dem? Följaktligen beslöt jag att förfölja de flyende, tillsade Fredag att följa med och skyndade ned till en av kanoterna. Men döm om min överraskning, då jag på dess botten upptäckte en stackars varelse, likt spanjoren bunden till händer och fötter och liksom han avsedd till slaktoffer för den rysliga festmåltiden. Den arme vilden — ty det var en sådan — syntes halvdöd av ångest, ty han visste icke, vad som hänt. Hans läge och fjättrar hade hindrat honom att blicka över båtens reling, och i denna ställning hade han måst uthärda så länge, att det sannerligen icke fanns mycket liv kvar i honom.
Genast avskar jag fångens fjättrar och försökte resa honom upp, men han förmådde varken stå på sina ben eller tala utan jämrade sig endast erbarmligt. Han var synbarligen intagen av den föreställningen, att hans fjättrar lösts endast emedan tiden för slaktandet nu var inne. Då Fredag anlände, bad jag honom tala till fången och underrätta honom om hans befrielse, varpå jag gav den stackaren en klunk rom ur min medhavda butelj. Detta i förening med den glädjande nyheten om hans räddning vederkvickte honom till den grad, att han kunde sätta sig upp i båten.
Nu inträffade en på samma gång märkvärdig och rörande händelse. Då Fredag fick höra den stackars vilden tala och se hans ansikte, föll han honom om halsen, kysste och omfamnade honom upprepade gånger, skrek, skrattade, jublade, hoppade, sjöng och dansade; därpå skrek han ånyo, slog händerna samman, slog sig i ansiktet och huvudet, sjöng och hoppade och uppförde sig med ett ord som en galning, Det dröjde en god stund, innan jag kunde få en förklaring av honom, men då han äntligen kommit så mycket till sig själv, att han kunde avgiva en sådan, upplyste han mig om, att denne stackars vilde icke var någon annan än hans far.
Det rörde mig obeskrivligt att se, huru förtjust min stackars vilde var över att återse sin far och vilken rik skatt av barnslig kärlek han därvid lade i dagen. Jag kan icke beskriva hälften av de många uttryck, hans tillgivenhet sedan tog: han gick flerfaldiga gånger ut ur och in i båten; ibland satte han sig bredvid sin far, fattade hans huvud och lade det intill sitt blottade bröst, i vilken ställning han kunde förbliva en lång stund i sänder. Därpå smekte och gned han de av fjättrarna ömma och styva hand- och fotlederna; då jag märkte detta, lät jag honom gnida dem med litet rom, vilket visade sig mycket välgörande.
Denna händelse gjorde emellertid ett slut på all förföljelse av de fyra flyktingarne, vilka nu voro nästan ur sikte. Det vari själva verket vår lycka, att förföljelsen blev inställd, ty inom tvenne timmars tid uppväxte en nordvästlig storm, som blåste hela natten med oförminskad styrka. Vid stormens utbrott kunde de flyende vildarna icke hava hunnit fjärdedelen av sin väg,
