Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
253

att han helst undveke blodsutgjutelse, om det läte sig göra, dock kunde han icke yrka förskoning för de båda omnämnda, oförbätterliga skurkarne, vilka anstiftat myteriet, ty om de nu lyckades undkomma till fartyget, skulle de uppegga hela besättningen mot oss och återkomma för att förgöra oss alla.

— Nå, men i så fall, utropade jag, fordrar nödvändigheten, att vi handla enligt mitt nyss framställda förslag! Däri ligger ju den enda möjligheten till räddning för oss själva! — Som jag likväl såg, huru obenägen kaptenen fortfarande var för all blodsutgjutelse, bad jag honom att själv taga saken om hand och uppträda mot skurkarne så, som han fann lämpligast.

Mitt under vårt samtal märkte vi, att några av männen vaknade, och strax därpå stego tvenne av dem upp. Jag frågade kaptenen, om någon av dessa båda hörde till myteriets ledare, vilket han dock förnekade.

Gott, sade jag då, låt dessa behålla livet — försynen tyckes hava väckt dem enkom för att rädda dem. Men om de övriga undslippa eder nu, så är det ert eget fel.

Uppmuntrad av detta tilltal grep kaptenen den musköt jag givit honom, stack en pistol i bältet och tillsade sina båda kamrater, av vilka var och en bar en musköt, att vara honom följaktiga. Sålunda beväpnade satte de sig i rörelse mot sjömännens lägerplats, och då de härvid åstadkommo något buller, vände en av de nyss uppstigna männen sig om. Då denne fick se, vad som var på färde, ropade han högljutt åt sina sovande kamrater. Men det var redan för sent, ty i samma ögonblick dessa yrvakna rusade upp, avfyrade kaptenens båda följeslagare sina musköter. Kaptenen själv sparade klokt nog sitt skott till ett lägligare tillfälle. De båda skyttarne hade siktat så väl, att en av sjömännen föll död på stället och en annan blev svårt sårad. Denne senare, som just var en av myteriets upphovsmän, ropade ivrigt på hjälp till de andra, men därvid störtade kaptenen fram till honom sägande, att det nu vore för sent att bedja om hjälp och att han i stället borde anropa Gud om förlåtelse för sina synder. Vid dessa ord höjde han muskötkolven och krossade därmed skurkens huvud.

Nu återstodo trenne av sällskapet, och en av dem var lätt sårad. Då även jag nu infann mig på platsen, insågo de att allt motstånd var gagnlöst, varför de föllo på sina knän och tiggde om nåd. Kaptenen svarade, att han vore villig att skänka dem livet, i fall de erkände och ångrade de avskyvärda brott, i vilket de varit delaktiga, samt om de ville med högtidlig ed utfästa sig att vara honom behjälpliga vid skeppets återtagande och sedermera troget bistå honom under återresan till Jamaika varifrån de utgått. De avgåvo härpå de livligaste försäkringar, att de i allt ville vara kaptenen underdåniga och återgå till sin plikt; varefter denne, litande på deras ord, beslöt att låta nåd gå för rätt. Även jag samtyckte härtill, likväl med det förbehåll, att de under sin vistelse på ön skulle hållas i fängsligt förvar.