efter hans död hälften av denna summa till hans son, med i övrigt samma villkor. På detta sätt vedergällde jag min gamle vän för hans mot mig städse visade välvilja.
Jag hade nu att begrunda, vad jag härnäst skulle taga mig till, och huru jag som bäst skulle använda den förmögenhet, försynen behagat tilldela mig. Och i sanning gav mig icke denna omsorg vida mera huvudbry än jag haft under mitt mångåriga eremitliv på ön, där jag intet behövde, utom vad jag hade, och ingenting hade, som jag ej behövde! Nu däremot var jag i stort bekymmer över, huru jag skulle bevara mina rikedomar. Jag ägde nu ingen grotta att lägga penningarna uti, eller något ställe, där de kunde ligga utan lås eller nyckel, tills de blevo mögliga och förlorade sin glans, emedan ingen funnes som bekymrade sig om dem. Jag visste i själva verket alls icke var jag skulle göra av dem, eller åt vem jag skulle anförtro dem. Min gamle beskyddare, kaptenen, var dock en hederlig och rättskaffens man, och han syntes också i detta bryderi vara min enda tillflykt.
Visserligen tycktes mina intressen påkalla min närvaro i Brasilien, men jag kunde ej gärna tänka på att begiva mig dit ut, innan jag först ordnat mina affärer och fått min förmögenhet placerad på säkra händer. Först kom jag härvid att tänka på min gamla väninna, den engelske kaptenens änka, vilken jag lärt känna som en pålitlig och rättskaffens människa; men hon var nu ålderstigen, klen till hälsan och så vitt jag visste skuldsatt. Därför stod mig intet annat åter än att själv begiva mig tillbaka till England och taga mina ägodelar med mig.
Emellertid gingo några månader, innan jag beslöt mig för resan. Men som jag visste, att snar hjälp är dubbel hjälp, ville jag icke uppskjuta till en oviss framtid med bispringandet av den säkerligen nödställda änkan, vars make varit min förste välgörare under det att hon själv, så länge det stod i hennes makt, städse visat sig som min trogna hjälpare och uppriktiga rådgivare. Följaktligen vände jag mig till en köpman i Lissabon med begäran, att han genom sin affärsvän i London icke allenast skulle betala hennes skulder utan ock till henne själv överbringa en summa av två tusen kronor, jämte hälsning från mig, att jag allt framgent ville sörja för hennes behov. På samma gång lät jag tillställa mina båda systrar, som voro bosatta i landsorten, två tusen kronor vardera; ty änskönt de icke ledo någon brist, befunno de sig likväl i mindre goda omständigheter. Den ena hade varit gift och levde nu som änka; den andra hade visserligen sin man i livet, men hennes äktenskap var icke lyckligt. Bland alla mina släktingar och bekanta i England visste jag likväl ingen, åt vilken jag med full trygghet vågade anförtro min förmögenhet, under det jag själv vore frånvarande i Brasilien. Denna svårighet orsakade mig många bekymmer och mycket bryderi.
En tid kände jag stor lust att för framtiden slå mig ned i Brasilien, där jag
