312
Omkring klockan 8 på morgonen kunde vi med tillhjälp av våra kikare urskilja fartygets räddningsbåtar, två till antalet och båda så överfulla med folk, att faran för sjunkning syntes överhängande. Vi iakttogo att de rodde i motvind rakt emot vårt fartyg, vilket de således varseblivit; vi sågo även, att de gjorde de mest förtvivlade ansträngningar för att ådraga sig vår uppmärksamhet.
Vi hissade genast flaggan till tecken, att vi märkt dem, och gåvo dem signaler att komma ombord. Därefter tillsatte vi flera segel och styrde kurs på dem. Efter något över en halvtimmes segling hade vi uppnått båtarna, varefter vi ofördröjligen togo de skeppsbrutna ombord. De utgjorde icke mindre än sextiofyra personer — män, kvinnor och barn, av vilka ett stort antal voro passagerare.
På förfrågan fingo vi veta, att det förolyckade fartyget varit ett franskt handelsfartyg om tre hundra ton, statt på hemresa från Quebec i Canada. Dess kapten gav oss en utförlig redogörelse för olyckan; hurusom elden först utbrutit i rorgängarens hytt genom dennes oförsiktighet, men efter hans rop på hjälp blivit — efter vad alla trodde — fullkomligt släckt; men att de snart funnit, hurusom några gnistor letat sig väg till ett ställe, där det var lika svårt att upptäcka som släcka dem; härifrån hade elden spridit sig vidare till lastrummet, varefter den trotsat besättningens ansträngningar.
I detta sakernas tillstånd var intet annat att göra än gå i båtarna, vilka till all lycka voro stora nog att rymma dem alla. Båtarna voro egentligen tre stycken: storbåten, en större slup samt en liten julle, vilken senare likväl varit de skeppsbrutna till föga nytta, utom det att de i densamma kunde medföra litet proviant och dricksvatten, sedan de lyckligen undgått att finna sin död i lågorna. Deras belägenhet i båtarna var emellertid icke stort bättre, och de vågade knappast hoppas på räddning — så ofantligt långt ifrån land som de befunno sig. Men huvudsaken var i alla händelser att till en början hava undgått elden; därefter förelåge ju alltid en möjlighet att möta någon seglare, som kunde upptaga dem. De voro försedda med segel, åror och en kompass och hade beslutit att söka uppnå New Foundland, emedan vinden blåste i denna riktning. De hade så mycket vatten och proviant med sig, att de med den yttersta sparsamhet borde kunna livnära sig under vid pass tolv dagar, på vilken tid kaptenen hoppats uppnå New Foundlands-bankarna, för den händelse vädret fortfore att vara vackert och vinden icke vände sig. Men de hade i själva verket så mycket att befara av väder och vind, vilka vid denna årstid och i dessa farvatten äro underkastade ständiga och plötsliga växlingar, att det i sanning skulle varit ett underverk, om de lyckats rädda sig.
Kaptenen berättade mig med tårar i ögonen, hurusom de mitt under sin
