30
vid kusten, där vi drevo vår huvudsakliga handel, från femton grader nordlig latitud till ekvatorn.
Olyckligtvis dog min vän kaptenen strax efter vår hemkomst. Det oaktat beslöt jag ännu en gång företaga samma resa, då jag nu hade börjat min bana såsom köpman på Guineakusten. Med varor till 2,000 kronors värde steg jag ombord på samma fartyg, vars styrman under förra resan nu blivit befälhavare. Rästen av mina besparingar från föregående resan anförtrodde jag åt min väns änka, som redligt förvaltade dem åt mig.
Denna nya resa skulle emellertid bliva en av de olyckligaste jag någonsin gjort. Ty just då vi tidigt en morgon befunno oss emellan Kanarie-öarna och afrikanska kusten, blevo vi plötsligt överraskade av en morisk sjörövare, som satte till varenda klut och började förfölja oss. Även vi hissade alla segel för att undkomma, men all den stund sjörövarens fartyg var snabbare än vårt, så att det inom några timmar måste upphinna oss, gjorde vi oss i ordning till strid. Vårt fartyg förde tolv kanoner; sjörövarens däremot aderton. Vid pass klockan tre på eftermiddagen hade han hunnit upp oss, och då han av misstag drejade bi långsides i stället för akter över, som han ämnat, gåvo vi honom en bredsida med åtta kanoner. Till följd härav drog han sig tillbaka efter att först hava besvarat vår eld, varjämte den nära två hundra man starka besättning, sjörövaren förde, även undfägnade oss med gevärseld. Lyckligtvis blev dock ingen av vårt folk sårad, emedan de i tid sökt skydd; men sjörövaren gjorde sig i ordning till ett nytt anfall liksom vi till försvar. Nästa gång sköt han fram vid vår andra sida och äntrade oss, varvid sextio man kommo över på vårt däck. Dessa började genast hugga in på rigg och segel, men vi anföllo dem med bössor, pikar och annat, som kunde tjänstgöra som vapen, och jagade dem sålunda två gånger från däck. Men för att i korthet berätta denna sorgliga del av vår historia, kan det vara nog sagt, att vårt fartyg blev ramponerat, tre av vårt folk dödade och åtta sårade; vi voro nödsakade att giva oss samt fördes alla såsom fångar till Saleh, en morerna tillhörig hamn.
Jag blev ej så illa behandlad som jag först väntat, och icke heller blev jag som de andre förd in i landet till kejsarens hov. Sjörövarekaptenen behöll mig i stället såsom sin särskilda pris och gjorde mig till sin slav, ty jag var ung och vig och sålunda i hans smak. Detta plötsliga omslag i mina omständigheter, från köpman till en stackars slav, bragte mig i förtvivlan och jag tänkte nu på min fars förutsägelse, att jag skulle råka i elände och icke hava någon, som räckte mig en hjälpande hand. Detta hade nu bokstavligen gått i fullbordan, tänkte jag — Guds straffande hand hade äntligen träffat mig. Men ack, detta var blott en försmak av det elände jag ännu hade att genomgå, såsom fortsättningen av denna berättelse nogsamt kommer att visa.
Min nye herre förde mig till sitt hem, men jag hoppades han skulle taga mig
