348
guvernören, som var en godhjärtad man, att de tre flyktingarne icke finge dödas utan skulle tillfångatagas. Till den ändan utskickade han tre män med order att från bärgets topp taga en omväg genom skogen, falla de flyende i ryggen och sålunda göra dem till fångar, vilket även skedde. Resten av de besegrade flydde till sina kanoter och satte ut till havs.
Segrarne brydde sig ej om att fortsätta förföljelsen, utan drogo sig i samlad trupp tillbaka och under utbringande av tvenne anskrämliga triumftjut. Så slutade striden, och samma dag vid pass klockan tre på eftermiddagen gåvo även de sig av i sina kanoter. Sålunda voro spanjorerna åter ensamma herrar på ön, deras fruktan var förbi, och på flera år sågo de icke vidare till några kannibaler.
Sedan alla indianerna lämnat ön, gingo spanjorerna ut att taga slagfältet i betraktande. Det hyste vid pass trettiotvå döde. Några hade fallit för stora långa pilar, vilka sutto fast i liken, men de fleste hade fått dråpslaget av väldiga träsvärd, av vilka sexton till sjutton stycken lågo kringspridda på slagfältet. Där hittades ungefär lika många bågar och en oräknelig mängd pilar. Svärden voro ena underliga, otympliga tingestar, vilkas hanterande måste hava krävt män med ovanlig styrka. De, som fallit för dessa träkolosser till svärd, lågo med krossade huvuden, från vilka hjärnan runnit ut; flera av de olycklige hade även fått armar och ben sönderslagna. Allt gav vid handen att de stridande besjälats av ett till vansinne gränsande raseri. Icke en enda av de fallne hade ett spår av liv kvar; ty dessa vildar hava för sed att icke lämna sin sårade fiende förr, än de fullkomligt gjort av med honom, så framt de icke, om hans sår äro av jämförelsevis lindrig beskaffenhet, föredraga att taga honom med sig som fånge.
Deras räddning undan ett sådant rysligt öde gjorde ett djupt intryck på våra engelsmän och bidrog mera än något annat att tämja dem för en längre tid. Det ohyggliga skådespel, som slagfältet erbjudit, fyllde dem med den djupaste fasa, och de darrade vid tanken på att en gång möjligen falla i dessa kannibalers händer — dessa odjur, vilka icke endast skulle döda dem såsom fiender, utan rent av slakta dem till föda, såsom vi slakta boskap! De omtalade för mig, att blotta föreställningen att bliva uppäten liksom ox- eller fårkött varit dem så vederstygglig, och ingivit dem en sådan förfäran, att de känt sig illamående flera veckor efteråt. Men detta intryck hade det goda med sig, att skurkarne under en längre tid voro ganska medgörliga och drägliga. De deltogo i gemensamma arbetet för koloniens bästa, och det såg verkligen ut, som om de sent omsider lärt sig att föredraga ett ordnat samfundsliv. Men denna förändring varade tyvärr icke länge; de återföllo snart i sina gamla, onda vanor, varigenom de ånyo tillskyndade kolonien och icke minst sig själva stora obehag och bekymmer.
Såsom jag redan omtalat, hade kolonisterna under vildarnes besök på ön
