att de icke bekymrade sig så mycket däröver som jag gjort. De visste av erfarenhet, att de icke hade något annat att göra än hålla sig väl dolda, och att vildarna snart skulle begiva sig bort från ön igen utan någon aning om, att den hade invånare. Guvernören lät därför sända bud till engelsmännen, att de skulle hålla sig hemma och icke visa sig utomhus, förrän de fingo nytt bud. Därefter utställde han en vaktpost på ett säkert ställe för att bliva underrättad, då vildarna lämnade ön.
Allt detta var nu gott och väl, men en oförutsedd händelse korsade alla beräkningar och gjorde det omsider känt bland indianerna, att ön var bebodd. Detta åter hade slutligen till följd nästan hela koloniens ödeläggelse. — Sedan vildarna avrest i sina kanoter, vågade spanjorerna sig ut igen, och några av dem drevos av nyfikenhet att besöka stället, där kannibalerna hållit till, för att se vad de haft för sig. Här fingo de till sin stora överraskning syn på trenne vildar, vilka blivit kvar och nu lågo försänkta i djup sömn på marken. Man gissade, att de antingen fråssat så glupskt på den omänskliga anrättningen, att de likt mättade rovdjur fallit i sömn, medan deras kamrater gjorde sig redo att avresa; eller ock att de strövat omkring i skogen och sålunda blivit efter.
Spanjorerna blevo som sagt i högsta grad förvånade vid denna oväntade syn och visste till. en början alls icke, vad de skulle taga sig till. Guvernören, som även befann sig bland dem, ombads att säga sin mening men förklarade, att han kände sig lika handfallen som trots någon av de andra. Vad skulle man väl göra med de tre vildarna? Man hade redan tillräckligt många slavar, och att helt enkelt döda dem hade ingen lust till. Guvernören sade, att de minst av allt kunde tänka på att utgjuta oskyldigt blod, ty de stackars vildarna hade icke gjort dem något ont eller i minsta mån förfördelat dem. Där fanns med ett ord intet skäl, som berättigade dem att taga de tre indianernas liv.
Och här måste jag, för att göra dessa spanjorer rättvisa, anmärka, att, huru grymt deras förfäder än må hava rasat i Mexiko och Peru, jag likväl aldrig under mina många resor i främmande land träffat på sjutton män, av vilken annan nation som helst, vilka varit så alltigenom anspråkslösa, hovsamma, sedliga och belevade som just dessa, och vad grymhet beträffar, så var det ett fullkomligt främmande drag för deras skaplynne. Aldrig fann jag någon hjärtlöshet, råhet eller några våldsamma lidelser hos dessa män, vilka dock alla voro fulla av kraft och mod. Deras sällsynta lugn och självbehärskning visade sig granneligen i deras förhållande till de tre engelsmännen, vilkas olidliga fräckhet de med beundransvärt tålamod fördrogo, och deras rättvisa och mänsklighet framträdde tydligt nog i deras förhållande till de tre ovannämnda vildarna.
Efter någon överläggning fattade man först det beslutet att återvända
